Vår svenske kommentator Bertil Carlman skriver her et brev til forfatteren Johan Erlandson i forbindelse med hans bok Vietnam-desertörerna. Carlman setter Erlandson i forbindelsen med forfatteren Stig Dagerman (1923–1954) og reflekterer over det siste halve århundrets historie.

Bertil Carlman.

Hej Johan!

Naturligtvis måste jag börja med att tacka dig. När du ringde mig i september, för att fråga om det som jag var med om under min studenttid i Lund på 1960-talet, blev jag naturligtvis förvånad. Frågor som rörde Rebellrörelsen «The Rebels» och namn som Francisco Sarrion , Gotfred Appel och Mats Andersson , ligger mer än 50 år tillbaka i tiden, när jag var ung och enormt oerfaren. Men jag blev också nyfiken, och började åter tänka på hur det var då. På den tiden diskuterade vi häftigt den mutteori som Appel lanserade. ( Nya Arbetartidningen ) Idag kan ännu fler personer se, att den teorin i grunden var korrekt. Frankrike, vars nykoloniala styre av västafrikanska stater nu är över, får ökande bekymmer då till exempel uran till underpris, inte längre är tillgängligt för de franska kärnkraftverken; som dessutom är mycket nerslitna. Vinsten på guldhanteringen kommer nu de guldproducerande staterna till godo. De neokolonialt styrda bolagen har sparkats ut, eller som AI uttrycker det – ’har dragit sig tillbaka’. AI säger också i en sammanfattning: «Juntorna driver en politik som syftar till att minska västerländskt inflytande och istället samarbeta med aktörer som Ryssland, Kina och Turkiet. Europa och Nordamerika förlorar tillgång till viktiga råvaror, medan Kina och Ryssland stärker sin närvaro.»

När jag med hjälp av Microsofts AI, copilot, ’googlade’ på dig Johan, fick jag fram, att du snart är 50 år, att du studerat statsvetenskap, praktisk svenska och latinamerikakunskap vid Stockholms universitet, samt att du tog journalistexamen vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) år 2001. Vad gäller din yrkeskarriär så skriver andrepiloten (AI) att «Direkt efter examen började han som reporter på ’Kommunalarbetaren’, där han fortfarande är verksam.» Vidare framkommer det att du «Har vunnit Fackförbundspressens pris för bästa berättande text.» och att du skrivit många böcker, till exempel ’Allan Edwall: En biografi’, ’Desertörerna: Amerikanska avhoppare i Sverige’ samt ’Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö’. Viktiga fakta om dig som journalist är också följande. «Han har gjort många reportageresor till Latinamerika, Spanien, Tyskland och Storbritannien. Studerade spanska i Madrid och Salamanca»

Efter denna beskrivning av dig, kom jag att tänka på Stig Dagerman . Han var, precis som du, en svensk författare och journalist. Men han var aktiv under 1940-talet, och han skrev för den syndikalistiska tidningen Arbetaren , en tidning som likt ’Kommunalarbetaren’, främst vänder sig till den svenska arbetarklassen. Vidare gjorde han reportage om efterkrigstidens Tyskland. Han tog sitt liv 1954, endast 31 år gammal, men han hann skriva fyra romaner, bland annat Ormen (1945) och Bränt barn (1948), samt noveller, teaterpjäser och dikter. Den generation av lärare som jag tillhör, bör känna till honom, för på 1980-talet så visades filmen Att döda ett barn i svenska skolor över hela landet. Filmen baseras på en novell av honom.

Stig Dagerman fick uppleva ett förödande världskrig, men också hur tiden av fred började förändra Sverige; och Europa. Då, vid slutet av 1940-talet och början på 1950-talet, kunde en journalist börja se sig om i världen, och utan större risker kunna skriva om hur framtiden tycktes bli formad. Detta förhållande gäller inte längre. I ett mejl till dig skrev jag, att jag var väl medveten om de risker som journalister idag utsätts för, och tog upp vad Brysselkorrespondent Gabriele Nunziati råkade ut för Journalist ställde fråga om Israels ansvar – blev av med jobbet – Journalisten . Ibland får den nu rådande hysterin inom europeisk politikerklass och inom många informationsplattformar, rent komiska effekter. 12 August 2025 kunde man i nättidningen Brussels Signal i artikeln Former EP candidate fined for heckling von der Leyen at rally in Finland läsa att «[EU-valkandidaten Armando ] Mema dömdes till böter på 110 euro den 11 augusti för att ha ’orsakat skada för en offentlig tjänsteman’. Domstolen dömde mig skyldig till ett brott jag inte begått, säger Mema. Händelsen ägde rum i juni 2024 under valkampanjen inför Europaparlamentet…. Då befann sig von der Leyen i Finland på inbjudan av statsminister Petteri Orpo för att hålla ett tal om yttrandefrihetens betydelse i Europa. Hon sa till och med skämtsamt att ’i Ryssland skulle folk arresteras om de sa vad de tyckte’. I samband med talet grep finsk polis Mema för att ha skrikit frågor till henne. På sociala medier drog videon av gripandet halvvägs in i von der Leyens tal om yttrandefrihet, både skratt och misstro på nätet.» Den som vet att tjänstemannaansvaret i Sverige har tagits bort, får naturligtvis ytterligare funderingar. Andrepiloten skriver: «Efter 1976: Lagen om tjänstefel (Brottsbalken 20 kap.) finns kvar, men kraven för fällande dom är mycket höga. I praktiken leder även grova fel sällan till åtal eller dom.»

Visst är det viktigt att alla i Sverige vet, att vi som överrockar har först EU-byråkratin, sedan NATO och ytterst regeringen i USA, som i sista hand styr både EU och NATO? Att NATO är följsamt gentemot USA är tydligt, bland annat eftersom den nuvarande generalsekreteraren kallat honom ’daddy’. Att EU är minst lika underdånigt, vet vi bland annat genom det förödmjukande avtal som Europeiska kommissionens ordförande – EU:s högsta politiska ledare – Ursula von der Leyen slutit med USA:s president. Trump meets with European Commission President Ursula von der Leyen Det var också hon som meddelade beslutet, att i EU förbjuda information från ryska informationskanaler. Svensk underdånighet gentemot USA visades tydligt 2021. Frågor ställdes i riksdagen: Amerikanskt spioneri mot Sverige . Hur reagerade vår dåvarande statsminister? «När spionskandalen avslöjades 2021 reagerade Stefan Löfven med att kalla uppgifterna allvarliga och underströk behovet av att gå till botten med dem, och inledde dialog med Danmark för att få klarhet.» Har du sett någon klarhet Johan?

Hur enkelt hade det inte varit att till exempel säga «Alla länder har säkerhetstjänster. Sverige har Säpo och USA har bland annat CIA. I deras uppdrag ingår det, att spionera på andra länder. Ibland ställer det naturligtvis till med diskussioner inför öppen ridå i olika länder, som när Obama -regeringen i USA avlyssnade den tyska rikskanslern Angela Merkel . Då har säkerhetstjänsten varit slarvig i sitt arbete.» Barack Obama ‘approved tapping Angela Merkel’s phone 3 years ago’

Det är också viktigt, att den som har möjlighet att informera det svenska folket om allt detta, också gör det? Sverige av idag är nämligen långt mer integrerat i både världspolitiken och världsekonomin jämfört med då Stig Dagerman levde. Trots att informeringen blivit allt viktigare så ökar till exempel ’ tidningsdöden’ – varför? Ett skäl att är att en prenumeration är dyr, i varje fall med om man tänker på vad man får av relevant information, speciellt i världspolitiska frågor. Jag läser SvD ytterst sällan på min nätprenumeration. Lokaltidningen, eSmålandsposten, läser jag nästan uteslutande för att kunna se dödsannonserna. Naturligtvis har det svenska folket i gemen andra skäl än vad jag har. Vi är nog inte så många som är enormt intresserade av utrikespolitik – det ser jag även i min närmare umgängeskrets. Därför ser jag också hur felinformerade många är om till exempel kriget i Ukraina.

Självklart läser jag därför också RT, men lyssnar även regelbundet på vad erfarna pensionerade militärer från USA har att säga, som till exempel överste Daniel Davies: Russia Warns Trump, Don’t Escalate! Men framför allt undanhåller svenska media mängder av fakta. Det kan alla som vill förstå nu, när det inte längre går att tiga om korruptionen i Ukraina. EU Concerned About Kyiv’s Anti-Corruption Bodies Alla svenskar, främst den svenska arbetarklassen, vill veta vad som verkligen händer; även utomlands. De vill veta vilken effekt vårt militära stöd har haft, det är nämligen inte fråga om småsummor. Andrepiloten säger: «Det svenska militära stödet till Ukraina har sedan Rysslands fullskaliga invasion 2022 uppgått till ungefär 80–90 miljarder kronor.» Svenskarna vill också veta var det civila stödet har hamnat.

I Norge undrar Helene Tveiten samma sak Jeg vil vite hvor det ble av de pengene Norge ga til Ukrainas energisektor . För Sveriges del får jag ut följande av AI (sifferhanteringen stämmer inte riktigt.): «Totalt stöd (militärt + civilt): Omkring 73 miljarder kronor fram till februari 2025. Militärt stöd: Drygt 60 miljarder kronor. Civilt/ekonomiskt stöd: Cirka 11 miljarder kronor, vilket omfattar humanitärt bistånd, finansiellt stöd och stöd till återuppbyggnad och reformarbete. Sveriges civila och ekonomiska stöd till Ukraina har gått till humanitärt bistånd, budgetstöd, återuppbyggnad, reformarbete och stöd till civilsamhället. Det rör sig om cirka 11–13 miljarder kronor sedan 2022, enligt regeringen och Sida.»

Med den enorma korruption som råder i Ukraina, bör naturligtvis svenska folket undra vart dess cirka 75 miljarder Skr tagit vägen. Korruptionen handlar dessutom om mer än pengar. Vad gör till exempel den ukrainska överklassens ungdomar, när det vanliga folkets ungdomar offrar sig i kampen mot Ryssland? Eftersom jag inte finner något i svenska massmedia vänder jag mig till den andra parten, som har RT som en av sina uttolkare. Där kan jag läsa Kiev mayor urging young men to fight while his own sons avoid service . Partsinlaga javisst, men är det bara lögn?

Vi måste naturligtvis också undra över, varför nästan inget skrivits om detta under det pågående kriget; det var ju väl känt före och blev klart belyst i USA:

«The New York Times skrev redan under 2014–2019 om hur korruption och oligarkvälde underminerade Ukrainas demokratiska utveckling. Artiklarna tog ofta upp problem med rättsväsendet, energisektorn och oligarkers inflytande. Washington Post rapporterade om hur USA:s bistånd till Ukraina riskerade att försvagas av korruption, särskilt efter revolutionen 2014 och under president Petro Porosjenkos tid. Wall Street Journal lyfte fram ekonomiska konsekvenser av korruption, bland annat hur utländska investeringar avskräcktes. Politico och Foreign Policy skrev om korruption i samband med Ukrainas EU- och NATO-ambitioner, där reformer av rättssystemet och kampen mot oligarker sågs som avgörande för att närma sig väst,» skriver andrepiloten och sammanfattar så här:

«Centrala teman i rapporteringen är dessa. Oligarkernas makt: Amerikanska medier beskrev hur ett fåtal mäktiga affärsmän kontrollerade stora delar av ekonomin och politiken. Rättsväsendets svaghet: Domstolar och åklagare ansågs ofta vara politiskt styrda eller korrupta. Internationellt bistånd: USA:s och EU:s stöd till Ukraina kopplades ofta till krav på reformer och minskad korruption. Politisk instabilitet: Korruptionen framställdes som en faktor som försvårade Ukrainas väg mot demokrati och integration med väst.»

När nu även svenska folket, efter tre års svenskt miljardstöd till ett korrupt land, även i Public Service kan se och höra om detta, vad kommer de då att tänka om den svenska journalistkåren? När jag var ung, men efter Stig Dagermans död, kunde en journalist som arbetade på Dagens Nyheter, Sven Öste , skriva ganska kritiska reportage om USA:s krig mot Vietnam. Han fick Stora journalistpriset för det 1966. Men som sagt, det är andra tider nu.

En annan sak som det är mycket viktigt att rapportera om, och som med ökad hastighet redan påverkar även oss i Sverige, är den snabba utvecklingen i Kina. ( Tech Sinica – Kinas ustanselige innovasjonsdriv ) skriver till exempel den bereste journalisten Pepe Escobar . Men Kina är också ’primus motor’ i framväxten av en multipolär/multinodal världsordning, som tar sig uttryck i sammanslutningar som BRICS+ och SCO. Inte heller när det gäller Kina är svensk press/radio/television tillräckligt upplysande. Jag vänder mig bland annat till Kevin Wamsley, som sysslat med ekonomiska investeringar sedan han var sjutton år, och som nu bor i Kina How did Wall Street lose money in China? By buying high and selling low, we are the dumb money. Eller så lyssnar jag på intervjuer som när till exempel professor Glen Diesen intervjuar/samtalar med Einar Tangen : AI Bubble, Rare Earths & America’s Decline .

Viktiga ekonomiska, politiska, civilisatoriska och säkerhetsmässiga förslag som Kina fört fram, har jag inte heller sett diskuteras på allvar i svensk press eller på Public Service. Den 12:e november hade cgtn en diskussion om dem The Heat: China’s Four Global Initiatives . Diskussionen inleds med följande sammanfattande ord.

«Initiativet för global styrning tillkännagavs officiellt av Kina vid toppmötet för årets Shanghai Cooperation Organization i Tianjin den 1 september, och välkomnades av de av världens ledare som var samlade där [ett tjugotal]. Dess syfte, enligt Peking, är att hjälpa internationella institutioner att bli bättre på att vidta åtgärder, arbeta effektivt, anpassa sig till förändringar, reagera snabbt och effektivt på olika globala utmaningar och tjäna alla länders intressen, särskilt utvecklingsländernas. GGI följer andra nya globala initiativ från Peking, inklusive lanseringen av det globala utvecklingsinitiativet [GDI] 2021, det globala säkerhetsinitiativet [GSI] 2022 och det globala civilisationsinitiativet [GCI] 2023.

Även om alla fyra initiativen har olika inriktning, har de en övergripande filosofi, som kräver bredare representation och mer inkluderande beslutsfattande i globala frågor, vilket återspeglar den växande rösten från utvecklingsländerna. Dessa nationer söker en mer inkluderande strategi för att hantera kritiska frågor som klimatförändringar, pandemier och ekonomisk utveckling, samt en mer inkluderande representation i globala institutioner som FN, IMF, Världshandelsorganisationen och många andra.

Kinas vision för global utveckling, säkerhet, civilisation och styrelseskick ses alltmer som en kontrast till ökade tullhinder, isolationism och unilateralism. Peking har länge förespråkat dessa frågor som en ledande röst i gruppen med 130 nationer plus G77 och kan spåras tillbaka till dess stöd för den alliansfria rörelsen på 1960- och 70-talen. Men dessa senaste initiativ är särskilt utformade som reformer för en värld efter det kalla kriget [en värld] som står inför nya utmaningar under 2000-talet. John Gilmore , CGTN. Washington.»

(Eftersom jag sedan länge varit intresserad av Kina, försökte jag mig på att presentera ett av initiativen, GCI, på nättidningen steigan.no . Hva er «egentlig» en sivilisasjon? )

Ingen kan idag begära av en svensk journalist, att hen helt skall våga bryta sig loss från det grepp som de tre överrockarna har på Sverige. Men det svenska folket, framför allt arbetarklassen, har behov av att få mer allsidig information om vad som pågår ute i världen, och som allt snabbare och mer negativt påverkar vår välfärd. Det behövs journalister som åtminstone något, och i någon form, törs ägna sig åt det. Fortfarande har det svenska folket förtroende för vår form av demokrati. Det visar en undersökning som IPSOS genomförde nu i november Nearly half of Western voters think democracy is broken, international poll finds . En summering ser ut så här: «Enligt Ipsos senaste mätning (november 2025) är Sverige det enda land där en majoritet av befolkningen är nöjd med demokratins funktion. I övriga åtta länder – USA, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Kroatien, Nederländerna och Polen – dominerar missnöje och oro för demokratins framtid.» En orsak till att vi svenskar har relativt stort förtroende till vår borgerliga demokrati, är förmodligen hur regeringen Löfven behandlade covid-19-åren. (läs: lindelof.nu –Vänta med kritiken… och Anders Tegnells tanker om covidpandemien | steigan.no ) Men hur länge kommer Sverige att vara ett undantag, när vi tydligt ser utförsbacken för folkhemmet ?

Bäste Johan, i stället för att mycket titta bakåt och skriva om ’Rebellrörelsen’, och om namn som Francisco Sarrion, Gotfred Appel och Mats Andersson, försök titta/tänka mest framåt. Jag är fullständigt övertygad om, att den del av det svenska folket, som läser Kommunalarbetaren och kanske någon av dina böcker, kommer att uppskatta det.

Hälsningar

Bertil C.

500 år med en vestlig dominert verden nærmer seg sin dramatiske slutt. Opp stiger de tidligere koloniene Kina, India, Indonesia og det globale syd sammen med perserne i Iran. Organisert i BRICS og Shanghai Cooperation Organizations. De er høyst ulike og det er mange ulike interesser, men ett står krystallklart: De vil ikke lenger bli herset med av de gamle kolonimaktene.

Bjarne Berg Wig.

Konsekvensene av dette er vanskelig å fatte for oss som her levd et helt liv under Englands og USAs beskyttende vinger. Der heltene var James Bond fra MI 6 og diverse actionhelter fra CIA som skulle beskytte oss mot barbariet.

De drastiske endringene i verden skjer nå, men Norge agerer som om alt var som før.  Vi er en av hovedaktørene i forsvar for det døende imperiet.

Vi overlater 12 amerikanske baser på norsk jord (der amerikansk lov gjelder), vi deltar i alle amerikanske kriger og som Godalutvalget nylig konkluderte om engasjementet i Afghanistan: Det eneste Norge oppnådde, var å vise USA sin lojalitet. Støre og Stoltenberg hastet til Det ovale kontor og smisket seg inn.

I Europa overlater vi styringen av våre vannkraftsystem til EU, vi lar internasjonal storkapital ta en betydelig del vår strømkapasitet og strømbatteri (UPS). Noe som truer vår kjerneindustri. Og som om dette ikke var nok, skal vi garantere for et helt statsbudsjett for å finansiere en forlengs tapt krig i Ukraina. Neste generasjons sparepenger (Oljefondet) er nå i spill.

Antonio Gramsci (1891–1937) skrev en gang fra sitt fangenskap i Mussolonis fengsel:

«Den gamle verden er i ferd med å dø, og den nye verden kjemper for å bli født: nå er det monstrenes tid».

Monstrene er ledere for den gamle døende verden. Det vestlige imperialistiske systemet som har vart i snart 500 år. Det var virkelig monstre på Gramscis tid: Mussolini, Hitler og varianter av fascisme i mange land.

Men i vår egen tid står monstrene fram på ny.  Den fremste av dem er president i USA. Med sine europeiske «elever» sittende rundt rektors kateter i det ovale kontor. Daglig er vi vitne til desperasjon fra dette gamle systemet. Her er noen glimt.

• Det skjer et nytt Holocaust i vår egen tid. Israel – en kolonial utpost, en settlerstat og et ektefødt resultat av det engelske imperiet. Finansiert og støttet av «lederen av den frie verden».  Og der Oljefondet også har interesser.
• Samtidig med et dette Holocaust, arresteres fredelige Palestina demonstranter i England og Tyskland. FNs juridiske spesialutsending Francesca Albanese blir forfulgt. Og har fått innreiseforbud til USA.
• Forsvarsdepartementet i USA omdøpes til krigsdepartementet . Og US krigsressursene samles ved kysten av Venezuela. Hurtigbåter, tusenvis av kilometer fra USAs kyst, mannskapet myrdes på direkte ordre fra den amerikanske presidenten.
• De gamle vestlige maktene Tyskland, England og Frankrike samler seg om å sende krysserraketter (som kan bære atomstridshoder) og militære styrker til Ukraina.

Alt dette henger sammen og er tegn på at det gamle systemets historiske tid er forbi.

Dr. Stockmann og det vestlige verdensbildet

Vi nordmenn er kanskje verdens mest naive og godtroende folkeferd. Vi har vokst opp i en Onkel Lauritz-virkelighet der verden er delt mellom snille og slemme. Og der re rike må hjelpe «de fattige». Vi, er de snille, mens land som Russland, Iran og Kina er blant de slemme. Og de fattige er særlig sultne barn i Afrika.

I Ibsens stykke «En Folkefiende» ropte Dr. Stockmann ut om en virkelighet der noen tjente penger på andres ulykke. Han sto alene fordi folket trodde på løgnene og bak sto skjulte interesser som dekket seg bak løgnaktigheten.

Nå kan alle studere de vestlige «verdiene» i praksis i Gaza. Dr. Stockmann i vår tid heter Francesca Albanese, Professor Jeffrey Sachs eller journalister som Pepe Escobar. De har det til felles at de vitner og dokumenterer monstrenes aktiviteter. Det har også det til felles at de aldri slipper til i NRK . Norge vil ikke vite: – Det kan ikke være sant! Når vi diskuterer slike ting, blir jeg ofte anklaget for å «like» de slemme. Det er helt feil! Men jeg har lært meg å forsøke å like virkeligheten .

Denne virkeligheten har dramatisk effekt for Norge. Nå bygges den nye arktiske silkeveien. Gigantiske atomdrevne isbrytere er under bygging og transport avstanden fra Asia til Europa blir redusert med flere tusen kilometer. Den fremtidige hoved transportåren mellom verdensdelene passerer vårt eget Finnmark. Norge er et lite land med unike ressurser, vannkraft, vann, fisk, industri basert på kompetanse og konkurransefordeler. Og nå snart, en helt unik verdenshistorisk geografisk plassering.

At mitt eget land er lenka til et system som kollapser, gjør meg urolig.

---

Denne artikkelen har vært publisert i TA.

Dette er 270. del av min ‘krigsdagbok’, som er basert på daglige notater om utviklingen av krigen i Ukraina etter Russlands invasjon 24. februar 2022. Samt om relaterte forhold.

Lars Birkelund.

10. november

Del 18 av mine ‘krigsdagbøker’ på engelsk. ‘Dagbøkene’ er basert på mine daglige notater på Facebook siden Russlands invasjon 24. februar 2022, og vil forhåpentligvis gi nyttige og kanskje tankevekkende tilbakeblikk på krigen, hvordan den utviklet seg og hvordan synet på krigen utviklet seg. Krigspropaganda har mange former. Denne utgaven tar for seg tidsrommet 19. til 21. mai 2022 og et av mange rykter om at Putin var «dødelig syk». https://norwegiandissident.substack.com/publish/post/178455760

11. november

«Kuppet (mot Putin) er nært forestående» – Dagbladet 30. mai 2023.

Seinere samme dag:

BBC er «den ledende nyhetsinstitusjonen i verden». Som leder NRK, ja, og som NRK er forpliktet til å skryte av.

Det er pinlig å se hvordan NRK bortforklarer og bagatelliserer BBCs grove bildemanipulering, som bidro til å lure nordmenn og store deler av verden til å tro at Trump prøvde å begå statskupp 6. januar 2021.

Ikke sånn å forstå at jeg digger Trump, men rett skal være rett.

NRKs forsvar av BBC skyldes sjølsagt at begge er NATO-kringkastere, som er enige om å fortelle de samme løgnene. https://www.facebook.com/lars.birkelund.7/posts/10161673070480952

12. november

Jeg likte Vedum da han var i opposisjon, altså før han ble finansminister i regjeringen til Jonas Gahr Støre. Men jeg var langt mindre imponert da han var i regjering. Nå er han igjen i opposisjon og viser at det fortsatt er rester av ansvarlighet og sunn fornuft på Stortinget.

«Å åpne for at Norge skal bli garantistiller på den type gigantiske lån, det er jo en enorm risiko for den norske stat. Det må vi ikke gjøre, og det er ingen grunn til at vi skal gjøre det, sier Vedum til NTB».

EU med flere – også norske politikere, redaktører og ‘eksperter’ – prøver å gi nordmenn dårlig samvittighet fordi Norge, grunnet krigen, tjener så mye mer på gass og olje.

Disse har også gitt Russland skylda for høye energipriser i Europa. Også for det, da de er ’programmert’ til å skylde på Russland uansett hva, mens de later som om de sjøl er uskyldige. Men, som Steigan kommenterer:

«De økte gassprisene (skyldes) ikke Russland, men Vesten på grunn av to forhold: Sanksjonene mot Russland har drevet gassprisene i været og terrorhandlingen mot Nord Stream kuttet forsyningen av billig tysk gass til Tyskland. Umiddelbart etter sprengninga sto den norske gassledningen til Polen klar».

Norske/vestlige myndigheter har sjølsagt også et tungt medansvar for at det ble krig i, rettere sagt om Ukraina. Men de vil at at andre skal betale for det: ukrainerne med sine liv og nordmenn med høyere priser.

Seinere samme dag:

«Eksperten» Karsten Friis hevder at det å la Russland vinne krigen om Ukraina vil koste oss dobbelt så mye som å avslutte krigen og at Norge derfor bør garantere for krigsutgiftene fra nå. https://www.facebook.com/photo?fbid=10161680421255952&set=a.406405765951

Hva ligger bak det regnestykket, som blant annet bygger på at det vil oppstå millioner av nye flyktninger hvis krigen avsluttes, som de fleste ukrainerne vil? For det beste alternativet til Friis sine fantasier er at Kiev kapitulerer nå. Dette burde NRK naturligvis ha spurt om. Aller helst burde de ha gitt Friis en motdebattant som kunne satt den kyniske svindleren på plass.

Faktum er tvert i mot at rundt 10 % av ukrainerne vil vende tilbake til Ukraina når det blir fred, har målinger vist. Det burde vært flere. Men fortsatt krig, som Friis vil ha, fører til flere flyktninger og flere drepte, samt at sannsynligheten for at ukrainere vil vende tilbake synker med tiden de er i Norge og andre land de har flyktet til.

Det kreves «en del penger», sier den overbetalte svindleren om 1600 milliarder kroner til en krig som allerede er tapt. 1. Fordi Russland har mye mer å gå på. 2. Fordi Russland får stadig flere venner/allierte i verden.

Og det er sjølsagt våre penger Friis vil bruke, mens ukrainerne fortsatt skal ofres, sjøl om langt de fleste av dem vil ha fred. Dette er «forskudd på krigsskadeerstatning Russland må betale», vil Friis ha oss til å tro. Det at han påstår noe sånt viser kun at han er desperat, hinsides krigens realiteter.

I en ideell verden burde også Norge ha betalt krigsskadeersatning, til land som Jugoslavia, Afghanistan, Libya og Syria. Og til Ukraina, da norske regjeringer og storting også er medskyldige i at det ble krig der.

---

Tidligere utgaver se her: @Krigsdagbok

Den London-baserte tenketanken Chatham House har vært vertskap for den beryktede ukrainske nynazisten Yevhen Karas som taler på et arrangement kalt «Krigen i Ukraina: Slagmarken for Europas fremtid».

Tenketanken presenterte Karas som kommandør for den 413. separate bataljonen av ubemannede systemer, «raidet» av Ukrainas væpnede styrker, og unnlot å nevne hans fargerike nynazistiske bakgrunn.

Karas er kjent som grunnleggeren av den beryktede høyreekstreme paramilitære gruppen S14, opprettet i 2010 som en ungdomsavlegger av det høyreekstreme Svoboda-partiet.

Karas var da leder for C 14, en nynazistisk ungdomsorganisasjon som får støtte fra ukrainske myndigheter. Han fortalte også at de støttes av Vesten, det vil si NATO-land, og gjør «oppgaver for Vesten». Ukraina var allerede på det tidspunktet sterkt væpnet av NATO, med flest «Javelins» i Europa utenom Storbritannia, sier han.

«S14, også kjent som C14 (…) er en nynazistisk, ukrainsk nasjonalistgruppe grunnlagt i 2010 (…)

Høsten 2019 kunngjorde S14-leder Yevhen Karas opprettelsen av den nye politiske bevegelsen ‘Society for the Future’, som har som mål å forene flere radikale nasjonalistiske grupper, inkludert S14, Misanthropic Division og noen veteraner fra den oppløste OUN-bataljonen. I mars 2020 omdannet S14 offisielt til ‘Foundation for the Future’ (Основа майбутнього), som vil fungere som ungdomsfløyen til Society for the Future». ( Wikipedia )

I 2019 fortalte NATO-finansierte Bellingcat at Karas var i møte med Ukrainas president:

«I forrige måned møtte Shatrovsky (til venstre) og Yevhen Karas (til høyre, leder av den nynazistiske gruppen C14) president Zelenskyy i et møte tilrettelagt av Oksana Koliada, ministeren for veteransaker, og hennes stedfortreder og VMU-medlem, Anton Kolumbet».

Norske medier har ofte benyttet seg av Bellingcat og skrytt av Bellingcat som enestående på sitt område. Men akkurat denne saka har de latt være å rapportere.

Yaras er en 100% knallhard nazist. Dette var de provestlige mediene Wikipedia og Bellingcat enige om, og skulle man være i tvil kan man lytte til det Yaras sjøl sier.

Dette forhindrer altså ikke den britiske imperialismens viktigste tenketank Chatham House fra å beære ham gjennom å gi ham en plattform.

Chatham House har lenge satset på Ukraina og var aktive allerede under den såkalte Orange revolusjonen i 2004.

Under Maidan i 2014 spilte de en viktig rolle for å legitimere denne bevegelsen og det statskuppet som fulgte 22. februar 2014.

Chatham House-forskere, som Orysia Lutsevych (leder for Ukraine Forum), publiserte artikler som kritiserte Yanukovych-regimets korrupsjon og understreket at suspensjonen av «EU-avtalen var et resultat av russisk press». På det tidspunktet var det et flertall i Ukraina mot tilslutning til EU. De hevdet at Maidan representerte «en bred folkelig motstand mot «crony-kapitalisme» og et ønske om vestlige normer».

Dette bidro til å forme den internasjonale narrativen om Maidan som en pro-europeisk, demokratisk bevegelse.

Derfor er det helt logisk at akkurat Chatham House inviterer en blodtørstig nazist til å holde foredrag om framtida for Ukraina.

Chatham House ble grunnlagt i 1920 av medlemmer av den britiske delegasjonen til Versailles-konferansen, med direkte røtter i Royal Institute of International Affairs, som igjen sprang ut av Milner-gruppen (Alfred Milners “Kindergarten” fra Sør-Afrika-tida).

Lionel Curtis, en av grunnleggerne, var en uttalt imperialist som så på det britiske imperiet som en modell for en fremtidig verdensorden. Han snakket åpent om å omdanne imperiet til et Commonwealth som fortsatt skulle ledes fra London.

Den første store finansieringen kom fra Rhodes Trust (Cecil Rhodes’ formue) og fra britiske gruveinteresser i Sør-Afrika – altså direkte kolonial kapital.

Institusjonen ble født i hjertet av det sene britiske imperiet og med et eksplisitt mål om å bevare britisk innflytelse etter imperiets formelle slutt.

Etter 1945 døde det klassiske koloniveldet, men Chatham House videreførte rollen som Storbritannias fremste utenrikspolitiske tenketank. De viktigste verktøyene ble ikke lenger kanonbåter, men nettverksbygging, påvirkningsoperasjoner og narrativkontroll. Dette er det mange kritikere kaller “neo-kolonialisme med akademisk ansikt”.

Når en fredsprisvinner begynner å tale som en general samtidig som USA allerede har klargjort en navngitt operasjon for militær intervensjon i Venezuela, da er ikke verden bare på feil kurs – den er på vei over stupet.

Dan-Viggo Bergtun.

Maria Corina Machado, som nå fremstår som fredens ansikt i Nobelkomiteens øyne, oppfordrer åpent USA til militær handling mot sitt eget land. Det er et moralsk kollaps av historiske dimensjoner. Fredsprisen ble skapt for å hedre motet til dem som avviser vold. Nå brukes den til å gi glans og legitimitet til en forestående krig. Det er en av de mest alvorlige degenereringene av fredsbegrepet vi har sett i moderne tid.

Det som gjør situasjonen ekstra grotesk, er at amerikanske krigsplaner ikke lenger ligger i skuffer. De har navn, struktur og operativt innhold. Operation Southern Spear er ikke hypotese, men et etablert rammeverk for en militær offensiv som skal lamme Venezuela gjennom samordnet luft-, sjø-, cyber- og informasjonskrigføring. USA har allerede plassert hangarskip i posisjoner som er altfor strategiske til å være tilfeldige. Amfibiske angrepsfartøy ligger klare. Luftbaser i Colombia og på øyer i Karibia er oppgradert for operasjoner som åpenbart går langt utover «regional sikkerhet». Amerikanske etterretningsfly overvåker venezuelansk territorium daglig. Dette er ikke diplomati. Det er iskald forberedelse til en full militær intervensjon.

Og midt i dette står en fredsprisvinner som med glansede fraser gjentar nøyaktig det USA trenger: en lokal frontfigur som kan presenteres som «folkets stemme», selv når hun taler som et ekko av USAs strategiske interesser. Machado er nå den perfekte politiske pakken: en opposisjonsleder pyntet med fredspris, som ber Washington om å gjøre det Washington allerede forbereder. Hun gir moralen, USA gir våpnene. Det er en farlig symbiose.

Hun hevder at «eskalering er nødvendig» og at «det venezuelanske folket ønsker internasjonal maktbruk». Dette er løgner pakket inn som rettferdighet. Det er samme type setninger som ble brukt før invasjonene av Irak, Libya og Syria. Alt selges som hjelp. Alt selges som frihet. Alt selges som demokrati. Og hver eneste gang ender det med ruiner, lidelse og en region som tar tiår å reparere – hvis den noen gang blir reparert.

Nå forsøker man å gjenta dette i Venezuela. Landet er allerede knust av sanksjoner – en form for økonomisk krigføring som tar liv uten eksplosjoner. Sykehus mangler medisin. Kraftnett kollapser. Matforsyninger svikter. Dette er ikke «press». Det er systematisk utsulting av en befolkning. Og i dette landskapet står Nobelkomiteen og applauderer en politiker som ber om ytterligere press og militær maktbruk. Det er moralsk vanvidd.

Den språklige utvaskingen er kanskje det mest skadelige. Krig kalles «stabilisering». Invasjon kalles «internasjonal støtte». Bombing kalles «ansvar». Sanksjoner som dreper sivile kalles «fredelige virkemidler». Når en fredsprisvinner adopterer dette språket, er det ikke lenger propaganda fra en supermakt. Det blir propaganda med et humanitært stempel. Det er farligere enn våpen, fordi det ødelegger evnen til å gjenkjenne vold selv når den står rett foran oss.

Det som gjør situasjonen dramatisk, er at Operation Southern Spear ikke bare er en plan, men en plan i bevegelse. Det er satellittbevist, offentlig kjent i militære miljøer og synlig i styrkedisponeringer. Enhver analytiker som følger geopolitikk ser mønsteret: styrkene, basene, retorikken, diplomatiske signaler, psykologisk krigføring, økonomisk kvelning, narrativstyring via vestlige medier. Hele pakken er på plass. Når en fredsprisvinner spiller sin tildelte rolle i dette spillet, mister prisen enhver troverdighet.

Det mest alvorlige er at Nobelkomiteen nå aktivt bidrar til militarisering ved å gi sin høyeste utmerkelse til en politiker som fungerer som PR-maskin for en stormakts krigsplan. Fredsprisen blir et våpen. Et retorisk våpen. Et geopolitisk verktøy. Et moralsk skjold for militær strategi. Når prisen blir brukt til å legitimere intervensjoner, har den ikke lenger noen fredsskapende funksjon. Den blir en del av problemet.

Det internasjonale samfunnet burde ha reagert med sjokk. I stedet er store deler av verden blitt så nummen av årtier med krigspåskudd at språket ikke lenger betyr noe. Mange hører ikke forskjell mellom fred og krig, fordi språket er blitt manipulert til det ugjenkjennelige. Dette er ikke en tilfeldighet. Det er en bevisst strategi. Hvis folk ikke lenger klarer å høre faren i ordene, vil de heller ikke mobilisere mot handlingene.

Venezuela trenger ikke flere manipulerte narrativer. Det trenger ikke flere sanksjoner. Det trenger ikke en fredsprisvinner som applauderer fremmed makts militære planer. Det trenger ikke Operation Southern Spear. Det landet trenger er pusterom, forhandlinger, stabilitet og et internasjonalt samfunn som faktisk ønsker fred, ikke ressurskontroll og maktprojeksjon.

Vi har sett disse krigene før. De starter alltid med vakre ord. De starter alltid med at noen påstår at bomber kan skape fred. De starter alltid med en lokal politiker som ber om «hjelp» – mens stormakten allerede har satt styrkene i posisjon. Det er slik krig selges. Og det er slik krig blir akseptert.

Men det som gjør situasjonen i dag enda farligere, er at en fredsprisvinner står som frivillig talerør for denne strategien. Det gjør narr av fredens idé. Det er et hån mot tidligere prisvinnere som Martin Luther King, Desmond Tutu og Nelson Mandela – mennesker som forsto at fred handler om å stå imot vold, ikke å kalle på den.

Hvis verdenssamfunnet aksepterer at fredsprisvinnere kan heie fram operasjoner som Southern Spear, da har vi mistet vår moralske retning. Da har selv fredsbegrepet blitt et redskap for krig. Da har vi glidd inn i en tid hvor ord betyr det makten vil at de skal bety.

Venezuela trenger fred. Verden trenger et Nobel som forsvarer fred, ikke maskerer krig. Og menneskeheten trenger å våkne før Operation Southern Spear blir mer enn en plan – før det blir virkelighet.

Hvis fredsprisen igjen skal ha noen mening, må den brukes til å stå imot krig, ikke gi den ansikt.

---

Dan Viggo Bergtun
Veteran og tidligere tillitsmann for veteraner fra mange nasjoner. Tidligere president og FN-ambassadør for The World Veterans Federation (WVF). Nå Honorary medlem i WVF. Bergtun kjenner FN-systemet fra innsiden gjennom mange år med internasjonalt samarbeid, og har tjenestegjort i FN-operasjoner i Midtøsten. Han har arbeidet nasjonalt og internasjonalt for veteraners rettigheter og for fred mellom nasjoner siden 1978.

UNIFIL bekrefter også IDFs ‘grensemur’ som krysser inn på libanesisk territorium.

Av Jason Ditz .

Antiwar.com , 16. november 2025.

I tillegg til et økende antall slike hendelser, rapporterte UNIFILs fredsbevarende styrker i det sørlige Libanon på søndag, at det israelske militæret angrep deres personell. I denne hendelsen skjøt israelske stridsvogner mot UNIFIL, nær en av militærutpostene IDF har bygget på libanesisk territorium.

Ingen UNIFIL-soldater ble skadet i hendelsen, men de måtte holde seg i posisjon i 30 minutter før de trakk seg tilbake fra området. IDF hevdet at været var dårlig og at de forvekslet UNIFIL med «mistenkte» , selv om de også hevdet at skyting på dem ikke var «bevisst» .

Dette er det første israelske angrepet på UNIFIL denne måneden, men i oktober hadde de to hendelser der israelske droner slapp granater på UNIFIL, hvorav ett såret et UNIFIL-medlem . IDF omtalte stadig UNIFIL som «mistenkte» .

De vedvarende angrepene på «mistenkte», som viser seg å være FNs fredsbevarende soldater, er en kilde til den spente situasjonen med israelske styrker i området, selv om Israel gjentatte ganger har insistert på at de vil fortsette å handle mot «terrorister» i Sør-Libanon, tilsynelatende uavhengig av hvor ofte de bare viser seg å være UNIFIL-soldater.

Tidspunktet for dette angrepet vil sannsynligvis også øke disse bekymringene. Bare to dager tidligere var UNIFIL i området nær grensen, og bekreftet at det israelske militærets nye «grensemur» krysser inn på libanesisk territorium, som tidligere rapportert.

Forrige uke ble det rapportert at den israelske grensemuren var så mye som 2–3 kilometer inn i libanesisk territorium, nær byene Aitaroun og Maroun El Ras. IDF benektet den gang at dette var tilfelle, og sa at muren var helt på israelsk jord.

Nå bekrefter UNIFIL at det ikke er tilfelle, og selv om de ikke presiserte nøyaktig hvor langt inn på libanesisk territorium muren strekker seg, vil dette uten tvil spille en rolle i Libanons intensjon om å sende inn en klage til FN over muren. At Israel angrep UNIFIL-styrker i området kort tid etter, kan gjøre denne klagen mer alvorlig enn vanlige klager om at Israel bryter libanesisk suverenitet.

Denne artikkelen er hentet fra Antiwar.com:

Israel Attacks UNIFIL Peacekeepers in Southern Lebanon

Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad

---

Jason Ditz er seniorredaktør for Antiwar.com. Han har 20 års erfaring innen utenrikspolitisk forskning, og arbeidet hans har dukket opp i The American Conservative, Responsible Statecraft, Forbes, Toronto Star, Minneapolis Star-Tribune, Providence Journal, Washington Times og Detroit Free Press.

Se også:

Brook Jackson var i september 2020 ansatt i Ventavia Research Group, som utførte de kliniske testene av COVID-vaksinene for Pfizer. Hun opplevde alvorlige avvik som hun dokumenterte og forgjeves rapporterte til sin arbeidsgiver.

17. november 2025 Thomas Kenworthy , Foreningen lov og helse.

Den 25. september 2020 ringte hun FDA (tilsvarer det norske Legemiddelverket) og rapporterte problemene. Hun fulgte opp med en e-post til FDA. Samme kveld ble hun sagt opp fra stillingen sin. Historien er dokumentert her.

I januar opprettet hun sak under «False Claims act». The Federal False Claims Act (FCA) er, i korthet, en amerikansk føderal lov som skal beskytte staten mot svindel. Brook Jackson hevdet altså at Pfizer svindlet forsvarsdepartementet og FDA.

Tilsvarene i saken fra DOD og Pfizer er klargjørende for situasjonen:

Hæren:
«Hæren styrte ikke gjennomføringen av den kliniske studien, som ligger utenfor rammen av kjøpsavtalen mellom Hæren og Pfizer.»

Pfizer:
«På grunn av pandemirelaterte nødvendighetshensyn var avtalen ikke en standard føderal anskaffelseskontrakt, men en «prototypeavtale» inngått i henhold til 10 U.S.C. § 2371b. […]

Kontraktens ‘Statement of Work’ beskriver en ‘storskala demonstrasjon av vaksineproduksjon’, som ikke pålegger noen krav knyttet til Good Clinical Practices (‘GCP’) eller tilhørende FDA-reguleringer.»

Så hæren bekrefter i klartekst at kliniske studier var utenfor rammen av avtalen med Pfizer. Pfizer bekrefter også at dette var en ustandard avtale uten avtale om hverken god praksis, reguleringer eller FDA krav. DOD og FDA ble ikke lurt: Sikkerhet, regler og prosedyrer var ikke en del av prosjektet.

Om man skal oppsummere er det klart at DOD, Pfizer og FDA utviklet COVID vaksinene uten at de synes det hadde hverken moralsk eller rettslig forliktelse til å sørge for at de var trygge. Det samme gjelder «nedstrøms» til EMA, legemiddeltilsynet, det norske helsebyråkratiet, de redaktørstyrte media og norske helsearbeidere:

I ngen syntes de hadde ansvar for at dette produktet var utviklet utenenfor alle standarder og prosedyrer.

COVID-19 fikk massiv omtale i norsk media. Varsleren Brook Jackson fikk ingen. Det ville vært på sin plass å ettergått påstandene og stilt kritiske spørsmål, men nei. Saken står som et monument over medias svik mot befolkingen.

Brook Jackson kunne ikke leve med at disse produktene ble administrert og valgte å ofre mye. Varsling er en utakknemmlig oppgave. Man mister jobben og får en usikker yrkesfremtid, blir karakterdrept og sjikanert i media og går gjennom måneder med stress og ubehageligheter. Hun «traff» ikke med saken. Hun trodde staten hadde gode intensjoner og DOD og FDA ble lurt av Pfizer. Realiteten var DOD, FDA &Pfizer, med DOD i førersetet, kollaborerte mot folket. Saksdokumentene kaster lys over dette.

Brook Jackson innsats og offer er et stort lys mot alt det mørke.

Mer om varslingen på hennes side her .

Les Katerine Watts kommentar her .

Denne artikkelen ble publisert av Foreningen lov og helse.

Vi drukner i ferdigtygde sannheter og følelsesstyrt informasjon. Vi blir fortalt hva vi skal mene, hva vi skal frykte og hvordan vi skal forstå verden, før vår egen tankeprosess får startet.

Susanne Heart .

Nov 17, 2025

Av Susanne Heart 17. November 2025

Vi blir fortalt hva vi skal mene, hva vi skal frykte og hvordan vi skal forstå verden, før vår egen tankeprosess i det hele tatt får starte.

Redaktørstyrte medier skal sikre uavhengighet, sannhet og kritisk distanse. Hele modellen bygger på Redaktørplakaten . Den slår fast at «en redaktør skal ivareta ytringsfriheten, pressefriheten og informasjonsfriheten» og «arbeide for frie mediers demokratiske rolle» . Redaktøren skal være garantisten som sørger for at journalistikken ikke styres av politiske interesser, økonomiske pressgrupper eller mektige eiere. Plakaten gjør det også klart at redaktøren «har det personlige og fulle ansvar for mediets innhold» og skal « fremme en åpen, redelig og sannhetssøkende journalistikk » med « tydelig skille mellom fakta og meningsinnhold » .

Et redaktørstyrt medium skal være fritt, uavhengig og demokratiserende. Det betyr at enkeltmennesket skal få nok informasjon til å se hele bildet og tenke selv, fordi demokratiet er folket – ikke institusjonene.

Foto: Tim Mossholder (Unsplash)

I dag ser vi det motsatte. Redaktørene står ikke lenger fritt. De står i systemer som programmerer både dem og oss. Når BBC klipper en fredelig tale til å fremstå aggressiv, er det ikke bare USAs demokrati og velgerne som påvirkes. Det preger hele verdens syn. Når NRK og europeiske medier gjentar samme vinkel, er det ikke lenger individuelle vurderinger. Det er et mønster. Og mønstre oppstår ikke uten styring. En hel generasjon norske barn er blitt programmert til å frykte Trump gjennom Supernytt. Da er ikke NRK lenger en observatør. Da er de en aktør.

La oss begynne med fakta. BBC grunnla Trusted News Initiative (TNI). Et globalt nettverk bestående av mediebedrifter over hele verden som blant annet BBC, Reuters, AP, AFP, Washington Post, Facebook, Google og Twitter. Dette nettverket bestemmer hva som er «desinformasjon», og viktigere, hva som ikke skal slippe inn i offentligheten.

I teorien skulle dette beskytte demokratiet. I praksis har det sensurert alt som utfordret den vedtatte « sannheten » – som i realiteten var en politisk retning, ikke et faktagrunnlag. Selv korrekt informasjon ble fjernet dersom den var ubeleilig for linjen makthaverne ønsket å holde. Under pandemien ble forskere med tung faglig bakgrunn fjernet fra plattformer fordi de stilte spørsmål. Ikke fordi de tok feil, men fordi de forstyrret narrativet.

Gjennom felles overvåkning, delte varslingssystemer og koordinert stempling av innhold, skaper TNI et informasjonsfilter som i praksis avgjør hva milliarder av mennesker får se og ikke får se.

Her ligger paradokset. BBC leder et globalt sannhetsregime. Samtidig forfalsker de selv helheten i en politisk tale. De har blitt tatt i feilinformasjon en rekke ganger. Dette er ikke små feil. Det er strukturelle valg som har påvirket verden. Et system som beskytter sannheten burde ikke være det systemet som fordreier den.

Moderne medier bruker adferdspsykologi i langt større grad enn folk forstår. Det er et påvirkningsverktøy som kan styre mennesker i nesten hvilken som helst retning dersom vi ikke er bevisste. Frykt, sinne og indignasjon er sterke triggere som holder oss fanget i strømmen. Når redaktører bygger saker rundt følelsesladde ord, dramaturgi og moralposering, handler det ikke lenger om journalistikk, men om psykologisk påvirkning. Det skaper en befolkning som føler før den tenker.

Og da må vi stille spørsmålet: er dette kjøpt og betalt. Handler det om penger, felles eierskap og felles systemer eller handler det om noe langt farligere. Et tankesett. En kultur. En misforstått godhet. En idé om at man må beskytte befolkningen mot informasjon for at de ikke skal « misforstå ». Når redaktører blir fanget i et slikt tankesett, trenger man ikke bestikkelser. Da er lojaliteten allerede kjøpt. Ikke i kroner og øre, men i verdensbilder og gruppetilhørighet.

Dette forsterkes av ringvirkninger. Mange tror Wikipedia er en fri kunnskapsbase. I virkeligheten styres omstridte temaer av små redigeringsgrupper, ofte tett koblet til de samme institusjonene som definerer nyhetsnarrativene. Alternative perspektiver fjernes. Artikler låses. Særlig temaer som berører politikk, vaksiner, internasjonale organisasjoner eller kontroversielle personer behandles av små grupper som opererer som voktere av narrativet. Kun konsensus får stå. Det som presenteres som nøytral allmennkunnskap, er ofte bare gjentakelser av det de store mediene allerede har bestemt er sant. Jeg har sett dette selv, når min egen biografi på Wikipedia får feilaktige påstander stående, mens faktiske opplysninger blir fjernet av anonyme redaktører.

Redaktører har også et ansvar for å speile samfunnsutviklingen, ikke sensurere eller styre den. Når store deler av befolkningen beveger seg bort fra globalisme og tilbake mot en mer nasjonal orientering, er det ikke et faresignal. Det er et demokratisk signal. En redaktør burde evne å forstå denne vridningen som et uttrykk for ønsket om kontroll, trygghet, kulturvern og selvbestemmelse, ikke som et forstadium til ekstremisme. Nasjonalisme i sin demokratiske form handler om tilhørighet og ansvar. Om å bygge et samfunn nedenfra og opp. Om å beskytte det befolkningen faktisk verdsetter. Hvis redaktører virkelig skal ivareta «frie mediers demokratiske rolle», må de klare å fremstille denne utviklingen uten demonisering, og gi rom for at nasjonal orientering kan være både legitim, positiv og nødvendig i en tid der globaliseringen har glidd over i grenseløs styring uten demokratisk forankring. Mange opplever nå at beslutninger tas langt fra dem, av aktører de aldri har valgt og ikke kan holde ansvarlige.

Under pandemien ble statlige direktiver, medienarrativer og politiske budskap smeltet sammen. Myndigheter slo fast at vaksinen var trygg, og at de som stilte spørsmål var farlige. I dag viser tallene en helt annen virkelighet. Likevel ble kritiske spørsmål stanset i realtid. Det er dette som gjør systemet farlig.

Et av de mest sjokkerende eksemplene på hvordan redaktørstyrte media har forlatt nøytralitetens grunn, finnes i et NRK-opptak av Kringkastingsrådet i 2016. Der sier leder Per Edgar Kokkvold rett ut at det « ville være underlig om NRK hadde spilt en helt nøytral rolle » i den amerikanske valgkampen. Han går videre og beskriver Donald Trump som « en farlig mann » og kaller ham « en psykopat ». Dette er ikke journalistikk. Dette er politisk stempling og ufaglig fjerndiagnostisering. Enda mer alvorlig er påstanden hans om at « mange av disse femti millionene » som stemmer på Trump « kan finne på litt av hvert », som om de ikke er helt vanlige mennesker som bruker sin stemmerett. Her trer NRK frem som moralsk aktør, ikke som journalistisk formidler.

Når redaktørstyrte medier slutter å være kritiske og i stedet blir ekko for internasjonale narrativer, mister befolkningen muligheten til å tenke selv. Uten helhet ingen refleksjon. Uten refleksjon intet demokrati.

Når storm i vannglass blåses opp til nasjonale kriser og panikk trigges av én klippet setning, har journalistikken sluttet å være kompass. Den er blitt en del av stormen.

I dag ser vi et nytt fenomen: medier som intervjuer medier. Journalister spør andre journalister hva publikum «følte», i stedet for å spørre publikum selv. Analytikere analyserer sine egne analyser. Kilden er den samme institusjonen. Resultatet er en lukket krets som bekrefter seg selv uten å være forankret i virkeligheten. Likevel presenteres dette som nyheter.

Behandlingen av Elon Musk illustrerer problemet. Etter en kort håndbevegelse begynte medier verden over å spekulere i om det var en nazihilsen. Ingen spurte Musk. Ingen ba om en forklaring. Først da Musk selv tok det opp i samtalen med Joe Rogan, kom realitetene frem. Når redaktører velger narrativet fremfor kilden, har man ikke lenger journalistikk. Man har propaganda. Skaden var allerede gjort. Frøet var sådd, og mange tror fortsatt at Musk gjorde en nazihilsen.

Et annet avslørende øyeblikk kom da Elon Musk snudde et BBC-intervju på hodet i 2023. Journalisten anklaget ham for å tillate «feilinformasjon» på Twitter, men klarte ikke å nevne ett eneste konkret eksempel. Da Musk påpekte at BBC selv hadde formidlet feil under pandemien – blant annet påstanden om at vaksinen hindret smitte – begynte fasaden å rakne. Han stilte det eneste spørsmålet en virkelig journalist burde stilt først: Hvem skal egentlig bestemme hva som er sant? Er det BBC? I stedet for å svare forsøkte journalisten å skifte tema. Det var som om selve sannheten ble for ubehagelig. Og nettopp dette avslører mønsteret: Når redaktørstyrte medier utfordres på sin egen rolle, går de i refleksmessig forsvar. De søker ikke sannhet. De søker kontroll over hva som får lov til å fremstå som sannhet.

Vi kan være så uenige med Trump eller Musk som vi bare vil. Det er helt legitimt. Men et demokrati tåler – og trenger – sterke meningsmotstandere. Det dør først når vi begynner å begrense dem. Når redaktører filtrerer bort stemmer, ikke fordi de er feil, men fordi de er uønsket, rammer det ikke enkeltpersonene. Det rammer oss alle. For uten et bredt spekter av perspektiver finnes det ikke demokrati, bare styrt mening.

Problemet er ikke enkeltjournalister. Problemet er strukturelt. Redaktører er fanget i nettverk som belønner enighet, lojalitet og narrativ lydighet. Konformitet. Gruppetenkning. Dette er ikke klassisk korrupsjon. Det er korrupsjon av verdier. Korrupsjon av dømmekraft. Korrupsjon av mot.

De fleste redaktører tror sikkert at de gjør det rette. Nettopp derfor er dette så farlig. For når redaktørene selv blir styrt, faller hele modellen. Da mister demokratiet sitt viktigste rom. Rommet for kunnskap. For kritikk. For refleksjon.

De som tror de beskytter demokratiet, er i ferd med å rive det ned.

---

Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Susanne Heart.

Den største ironien i moderne finansverden? EU er så desperate etter å stjele Russlands statlige eiendeler at deres egen forvalter – Euroclear – nå advarer om at de kan saksøke Brussel hvis de prøver seg. Når hvelvet ditt truer med å dra deg for retten for å ha brutt loven, har du ikke lenger en finansiell orden, du har et kartell som får panikk under sine egne løgner.

Euroclear, den belgiske verdipapirgiganten som eier omtrent € 185–200 milliarder i russiske statsreserver, har i stillhet gitt EU et budskap skarpere enn noen Kreml-uttalelse: Hvis dere tvinger oss til å utlevere frosne russiske sentralbankmidler for deres € Ukraina-ordning på 140 milliarder dollar, utsetter dere oss for massivt juridisk ansvar, og vi vil ta dere til retten.

Le Monde skriver: Euroclear, the Belgian institution managing frozen Russian assets that will ‘not rule out’ suing the EU .

Euroclear er kjernen i EUs finansielle rørleggerarbeid. Det er der stater, banker, institusjoner, pensjonsfond og statlige investeringsselskaper avvikler transaksjonene sine. Det er grunnen til at Brussel later som om de er en trygg vokter av global kapital.

Euroclears frykt er berettiget. I henhold til den bilaterale investeringsavtalen mellom Belgia og Russland fra 1989 utsetter ulovlig ekspropriasjon av russisk suveren eiendom Belgia (og dermed EU) for massive skader. Legg til folkerett, FN-konvensjonen om staters immunitet og deres eiendom, og det juridiske prinsippet om suverene eiendelers ukrenkelighet, og EU har nesten null juridisk grunnlag for å beslaglegge noe.

Det er derfor Euroclears advokater angivelig har fortalt belgiske tjenestemenn at de kunne stå overfor en juridisk orkan:

• Russland saksøker Belgia for ekspropriasjon •Euroclear saksøker EU for å ha tvunget frem ulovlige handlinger.
• Innskytere fra tredjeland trekker ut midler i frykt for at Brussel ikke lenger kan stoles på.

Det er derfor Belgias statsminister Bart De Wever blokkerer planen. Han beskytter ikke Russland, han beskytter Belgia mot EU. Han vet at hvis Brussel gjennomfører dette ranet, vil den første rettssaken ikke være i Moskva. Den vil være i Brussel – Euroclear mot EU-kommisjonen.

EU er i total panikkmodus. Ukrainas «Ukraina-fasilitet» er i hovedsak tom, bare € 18 milliarder igjen. Kiev trenger € 60 milliarder til bare for å overleve 2026–27.