Den 13. desember 2025 rammet russiske angrep med droner og missiler Odessa-regionen hardt, noe som førte til store strømsammenbrudd, skader på infrastruktur og midlertidige avbrudd i driften av havna. Flere tyrkiske skip ble truffet i Chornomorsk-havna (nær Odessa).

Vi reiste i går spørsmålet om hvorvidt Russland tar sikte på å ta Odessa:

Vårt spørsmål kunne ikke ha vært mer aktuelt. Noen få lesere misforsto oss – kanskje med vilje – og valgte å tolke det som at dette er noe vi støtter eller går inn for, til tross for at vi presiserte det motsatte.

Vår rolle er ikke å være heiagjeng for noen som helst. Vår rolle er å analysere krigen og gjennom det hjelpe leserne til å forstå det som skjer. Vi advarte mot denne krigen allerede våren 2014. Hadde vestlige og ukrainske politikere fulgt våre råd den gangen, hadde det ikke blitt noen krig og Ukraina hadde vært intakt – med unntak av Krim som sluttet seg til den russiske føderasjonen gjennom en folkeavstemning i mars 2014. Det ville ha spart hundretusenvis av menneskeliv og enorme økonomiske verdier ville ikke ha gått tapt.

Russland har ikke tatt fysisk kontroll over havna, men gjennom angrepene i realiteten stengt den. Hvis Russland faktisk tok kontroll over Odessa-korridoren (landruta fra øst mot havnen) og effektivt stengte Odessa havn – enten gjennom erobring, blokade eller ødeleggelser – ville det være en dramatisk eskalering med vidtrekkende konsekvenser. Odessa er Ukrainas største Svartehavshavn og en livline for eksport av korn, metaller og energi.

Kontroll over korridoren ville gi Russland bedre logistikk for tropper og forsyninger mot vest, og potensielt koble den til Krim-halvøya.

Ukraina ville miste en kritisk forsyningslinje, noe som kunne tvinge dem til å omdirigere ressurser nordover (via jernbane) eller søke alternative ruter gjennom Romania. Dette ville øke presset på frontlinjene i Donbas og Kharkiv, og potensielt føre til flere ukrainske motangrep med langtrekkende missiler (som ATACMS) mot russiske baser.

I denne 27-minutters analysen bryter oberst Douglas Macgregor ned et av de mest betydningsfulle strategiske skiftene i Ukraina-krigen: Russlands åpning av Odessa-korridoren og hva det betyr for NATO, global sikkerhet og maktbalansen i Svartehavet.

Dette er ikke overfladisk kommentar. Denne videoen undersøker de militære, økonomiske og geopolitiske implikasjonene av Russlands kontroll over kritiske tilgangspunkter i Svartehavet, og avslører hvorfor Odessa er mye mer enn bare en by – og hvorfor denne utviklingen representerer en betydelig utfordring for NATOs langsiktige strategi.

Ved hjelp av et strategisk-realistisk rammeverk forklarer denne analysen hvordan maritim dominans, logistisk krigføring, industriell kapasitet og geografi omformer konflikten. Fra NATOs avskrekkingssvikt til globale matsikkerhetsrisikoer, kobler denne videoen slagmarken til den bredere verdensordenen som nå tar form.

Denne krigen er tapt, og har vært det lenge. Det er på tide at vestlige ledere tar det inn over seg i stedet for å leke med tanken om en ny verdenskrig.

I Vest-Europa vokser motstanden mot krigsplanene til «koalisjonen av de villige», slik som her i Paris 14. desember 2025:

Italias visestatsminister Matteo Salvini (Lega) går også hardt mot dem som ønsker krig mot Russland:

Se også:

Angrepene på bøndene bare fortsetter, men ute i Europa sier de tydelig ifra.

Romy Rohmann.

Den 12. desember sto det stille i Hellas, greske bønder blokkerte motorveier, havner og flyplasser, fordi 600 MILLIONER euro i landbruksstøtte på mystisk vis forsvant i en korrupsjonsskandale som nå eksploderer over hele landet. Bøndene har mistet tålmodigheten, bøndene kjemper mot kostnadsøkninger, flom og sykdommer blant husdyra. Regjeringa hevder at 3,7 milliarder euro kommer, men de lar vente på seg.

Proteste in Griechenland: Landwirte legen Autobahnen lahm

I Frankrike har det vært store protester mot myndighetenes håndtering av utbruddene av nodulær dermatitt, allment kjent som klumpete hudsykdom. Bøndene blokkerte veier i protest mot masseslaktingstiltakene som blei beordret. Nå har Frankrikes landbruksdepartement sagt at en million storfe ville bli vaksinert mot denne hudsykdommen i løpet av de kommende ukene.

https://www.france24.com/en/france/20251213-france-to-vaccinate-cattle-against-lumpy-skin-disease-as-farmers-protest-mass-culling-policy

I England har det vært store protester i flere byer mot den varslede arveavgiften. Det ser ikke ut til at regjeringa har tenkt å legge den til side.

Dette har vi skrevet om her på steigan.no også tidligere:

Halvparten av britiske gårder kan gå ut av drift innen 2035 på grunn av disse foreslåtte endringer i arveavgiften (IHT), som skal tre i kraft våren 2026. Dette kommer fram i en undersøkelse , bestilt av Ashbridge Partners, der 2000 britiske bønder har deltatt.

Det er ventet store demonstrasjoner opp mot EU-toppmøtet den 18.desember, flere steder i Frankrike «varmer de allerede opp» med å spre møkk foran bygninger.

Disse protestene i forbindelse med EU møtet er organisert av de europeiske bondeorganisasjonene Copa Cogeca, og er rettet mot de foreslåtte kutt i EUs landbrukspolitikk, økt regelpress og handelsavtaler som Mercosur-avtalen.

Importen fra fattige jordbruksland øker mens Europas bønder må avvikle. Mercosuravtalen mellom EU og viktige jordbruksland i Latin-Amerika, åpner for full tollfrihet.

Dette er en video de har delt for å mobilisere før møtet:

Svenske bønder har sagt at de vil dra til Brussel og delta i demonstrasjonene, rundt 50 er fra LRF og Sverige, inkludert Hans Ramel, medlem av LRFs landsstyre.

Jeg drar dit fordi vi synes det er viktig å markere vår misnøye. Det føles historisk og viktig, og jeg er glad for at LRF er der og representerer Sveriges bønder, sier Hans Ramel.

https://www.landlantbruk.se/lrf-demonstrerar-i-bryssel-mot-eus-jordbrukspolitik

I Norge går talla for sjølforsyning ned, på tross av regjeringas mål om økt sjølforsyning.

Så langt i år er det importert litt over 10,9 millioner kilo kjøtt, 50 prosent mer enn i fjor.

https://www.finansavisen.no/mat-og-drikke/2025/10/07/8297858/kjottimporten-opp-50-prosent-sa-langt-i-ar

Samtidig leser vi at overskuddet av smågris i Stavanger var så stort at Nortura måtte avlive og destruere 900 smågris, fordi det ikke var bønder som kunne ta imot og fø opp disse her i landet. Dette er svært dårlig planlegging og dårlig landbrukspolitikk.

Nationen snakket med en bonde som tok imot 180 griser i august:

Det finnes bønder som har ledig kapasitet i fjøset, men som ikke kan ta imot flere griser, fordi de allerede har produsert opp til konsesjonsgrensen og ikke vil gjøre seg til lovbrytere. En av dem som tok imot gris selv om han allerede har produsert det han har lov til dette året, er bonde og Høyre-politiker Kristian Hovde i Ringsaker.

Han tok imot ekstra 180 griser fra Nortura i august. – Jeg kommer til å få bot fra landbruksmyndighetene på 250 kroner per gris for dette her, men jeg synes det må være lov å bruke huet. Det er helt idiotisk å avlive smågris, mens vi importere ribbe og gir bøter til de bøndene som prøver å avhjelpe situasjonen, sier Hovde.

https://www.nationen.no/nortura-matte-avlive-900-smagris-pa-grunn-av-plassproblemer-samtidig-som-vi-importerer-svinekjott/s/5-148-835848

Vi skreiv om hva som skulle til for å nå et 50% sjølforsyningsmål innen 2030 her på steigan.no i juni. Da hadde NBS fått rapporten de hadde bestilt av Rurarlis. Denne viste at det vil koste 11 milliarder kroner i året å nå Stortingets sjølforsyningsmål på 50% innen 2030.

Vi står bare lenger fra dette målet enn vi gjorde, og er nå nesten nede på 2019-nivå.

Mange land rundt om i verden har et stort problem: Fødselsrater/reproduksjonsrater faller. Generasjon Z i problemlandene leverer ikke det de er ansvarlige for å levere – barn. Barn som vi i bestefargenerasjonen kan tilbringe tid med når vi har lyst, og skjemme bort når vi har lyst. Men fremfor alt barn som vil vokse opp og bli en ny arbeiderklasse, som igjen vil skape forutsetninger for en trygg alderdom for oss i bestefargenerasjonen – og forutsetninger for en ny generasjon barn. Det er livets gang.

Bertil Carlman.

Nyligen refererade Sveriges Radio till en artikel i den spanska tidningen EL PAÍS: In Spain, 26% of young men prefer authoritarianism to democracy ‘in some circumstances’ . Där står det bland annat att «Stödet för demokrati minskar bland Spaniens unga vuxna. En av fyra män (25,9%) i åldern 18 till 26, så kallad Generation Z, anser att auktoritärt styre ”under vissa omständigheter” kan vara att föredra framför det demokratiska systemet, jämfört med 18,3 % av kvinnorna.» I Spanien, precis som i Sverige är den styrande kasten inte särskilt orolig för sjunkande nativitetstal. De är oroliga för att gen Z skall rösta bort dem i kommande parlamentsval. Därför försöker de bortförklara sin skuld, till att gen Z har tröttnat på att ge dem sitt stöd.

Politikerkasten tror nämligen att den står för demokrati, trots att den mycket snabbt håller på att avveckla flera av den borgerliga/liberala demokratins hörnpelare som mötesfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet. Ja trots att den försämrar det, som fram tills för något årtionde togs för givet: välfärdsstaten. Trots att en del ur kasten, som Natos generalsekreterare och den senaste kanslern i Tyskland öppet kräver sådana försämringar. Trots att Frankrikes arméchef den 18:e november sa att «Frankrike måste förbereda sig på att förlora sina barn» ; underförstått i det kommande kriget mot Ryssland. Gen Z har anledning till att mer och mer ta avstånd från vår europeiska överhet.

Nedanstående artikel är översatt från ett veckoutskick jag får från Kina: newsletter@sixthtone.com Den handlar också om gen Z, i det här fallet om 26-åriga He Xu . Precis som politikerkasten i Spanien/Sverige/med flera inte verkar ha förstått, att en av gen Z:s viktigaste uppgifter, är att sätta en ny generation till världen, precis på samma sätt verkar det vara i Kina.

Nyligen hörde jag en berättelse om hur en företagare i Kina, som meddelat en kollega från väst, hur han integrerat AI så väl i sitt företag, att han kraftigt kunnat sänka priset på det hans företag levererade. ( Alastair Crooke: Europe Is Betting Everything on the Ukraine War ) Detta är en allmän utveckling i Kina, och det har bidragit till att landet nu har deflation, samtidigt som vi Väst har inflation. Men den kinesiske företagaren påpekade också att AI-integreringen lett till att han tvingats avskeda ett stort antal arbetare. Han medgav, att det naturligtvis är ett problem för de arbetslösa. Men han, precis som till och med många befolkningsexperter, hade inga synpunkter på att det kunde vara en bidragande orsak till låga reproduktionstal.

2,1 barn per kvinna kallas reproduktionstal eller «replacement level fertility». 2 barn behövs för att ersätta föräldrarna. +0,1 behövs för att kompensera för barn som inte överlever till vuxen ålder, och för personer som inte får barn.

Aktuella fertilitetstal (TFR) – senaste rapporterade värden för några länder.

Land	Fertilitetstal (TFR)	Källa
USA	ca 1,63–1,79 (2024)	CDC & Macrotrends
Kina	ca 1,0–1,7 (2023–2024, varierande uppskattningar)	Macrotrends
Indien	ca 2,12 (2024)	Macrotrends
Japan	1,15 (2024 – rekordlågt)	Nippon.com
Sydkorea	0,75 (2024 – lägst i världen)	Korea.net
Nigeria	ca 4,8–5,0 (2024)	Macrotrends & NDHS
Tyskland	1,35 (2024)	Destatis
Italien	1,18 (2024 – rekordlågt)	Istat
Sverige	ca 1,43–1,84 (2024, olika uppskattningar)	SCB & Macrotrends

På frågan varför länder som Nigeria har så höga tal så sammanfattar AI de senaste vetenskapsrapporterna på följande vis:

• tidiga äktenskap
• låg användning av preventivmedel
• begränsad utbildning för kvinnor
• kulturella normer som värderar stora familjer
• ekonomisk osäkerhet
• bristande tillgång till hälsovård och familjeplanering

Om nu gen Z i alla länder i urvalet har problem med sin ekonomi, borde de styrande i länder som Italien, Sydkorea och Sverige inse, att har man ett gigjobb , som 26-åriga He Xu , höga studieskulder som många i Väst har, eller tvingas bo kvar hemma när man borde bilda familj, då blir födelsetalen låga. Men ekonomierna i dessa så kallade välfärdsstater förmår inte längre leverera det som ländernas arbetarklass behöver. Ett av resultaten är bidrag till sjunkande födelsetal. Vad jag vet så har man inga påtagliga problem med studieskulder i Kina, men det finns alltså även i ett land vars ekonomi utvecklas med stormsteg, olika former av problem, som alltså låga reproduktionstal. I länder som Sverige kommer inte heller detta problem att lösas under nuvarande förhållanden i Europa. I EU/NATO-länderna har vår politikerkast nämligen bestämt sig för att förstöra den ekonomiska basen. Men om de styrande i Kina, under kommunistpartiets ledning, verkligen anser att ettbarnspolitiken – 1980 till 2016 – var ett stort misstag, och att det nu blivit ett stort problem med låga födelsetal, då borde man också kunna avskaffa åtminstone en del av de hinder som He Xu förmodligen har, så att hon kan känna sig så trygg, att hon törs följa den naturliga driften i hennes ålder: att bilda familj.

Bertil Carlman

26-åriga He Xu och hennes gigjobb

En annons från matleveransjätten Meituan om möjligheterna med leveransarbete, har lett till kritik för att annonsen romantiserar ett yrke känt för långa arbetstider och tidspress.

Reality Bites: Meituan’s ‘Rosy’ Delivery Ad Hits a Nerve in China

Av Li Xin

«Jag heter A Lan, jag är leveransflicka i Dali…» säger berättaren medan hon slingrar sig genom bergen i sydvästra Kinas provins Yunnan. Hon drömmer om att bli fotograf, varje leverans för henne lite närmare sin dröm.

Hon syns i en fläckfri gul jacka och en matchande hjälm med kaninöron, en kamera hängande runt halsen. Efter tre månaders åkning sparar hon ihop tillräckligt för att köpa en kamera för 15 000 yuan (2 100 dollar) och arrangerar till och med en liten utställning av bilderna hon tar mellan leveranserna.

Scenerna kommer från en tre minuter lång film som släpptes den 2 december av matleveransjätten Meituan och statliga medier, men fanns bara en dag kvar online innan tittarnas kritik mot dess rosenfärgade skildring av leveransarbete ledde till att den togs bort.

På Douyin, Kinas version av TikTok, har hashtags relaterade till ämnet fått mer än 10 miljoner visningar, där användare hånar filmen som jitang — bokstavligen «kycklingsoppa» — ett slanguttryck som används för att beskriva giftig positiva inställningar.

«Det är tydligt från videon att inte bara har regissören aldrig varit matleveransförare, utan också att han aldrig har beställt hämtmat,» sade en användare i ett videosvar på Xiaohongshu, även känt som RedNote, som fick mer än 29 000 likes.

Som en del av Kinas blomstrande gig-ekonomi sysselsätter kinesiska matleveransplattformar hela 10 miljoner förare. Sektorn är ökänd för sina hårda arbetsförhållanden, där cyklister tillbringar långa timmar med att navigera i trafik och tävla mot snäva tidsfrister, ofta utan vatten- eller toalettpauser.

https://www.sixthtone.com/news/1004343

För många som följer berättelsen känns reklamen frånkopplad från verkligheten. Efter att ha blivit uppsagd från sitt tidigare jobb flyttade 26-åriga He Xu till Yunnan, där hon jonglerar matleverans och fotografering – precis som huvudpersonen i Meituan-reklamen.

Men hon sa att hennes upplevelse inte alls liknade annonsen. Obekant med systemet och de lokala vägarna tjänade hon bara 87 yuan (12 dollar) efter nästan 12 timmars arbete första dagen.

«Att vara matbud är utmattande och ångestframkallande för mig,» sa hon till Sixth Tone. «All min fokus måste ligga på en sak: att balansera min egen säkerhet på vägen med att leverera maten så snabbt som möjligt.»

Den genomsnittliga månadsinkomsten för högfrekventa utkörare – de som arbetar mer än 26 dagar i månaden på plattformen – låg mellan 7 230 och 10 100 yuan under årets första kvartal, enligt Meituan.

År 2021 fick en annan kortfilm kritik för att den visade en budbärare som bor ensam i en välrenoverad studiolägenhet i centrala Shanghai – uppskattad till en kostnad på cirka 8 000 yuan per månad – samtidigt som livsstilen upprätthålls på bara 30 leveranser om dagen. I verkligheten ger standardleveranser förarna omkring 5 yuan per beställning.

År 2024 mötte den kinesiske regissören och skådespelaren Xu Zheng också kritik för att ha kringgått systemiska problem i branschen – inklusive bristen på arbetsskydd för bud – i sin film «Upstream.»

I en debattartikel hävdade Shanghai Observer att individuella drömmar kan gå hand i hand med företagsutveckling. Problemet uppstår när sådana drömmar inte längre är rotade i verkligheten.

Som en nätanvändare uttryckte sig: «Sättet att döda en fågel är att insistera på att den sjunger, oavsett hur desperat den gråter.»

Redaktör: Marianne Gunnarsson .

Kan detta vara Banksys uppfattning om hur gen Z uttrycker sina klasskänslor, och hur gen Z får ett gigjobb för att tvätta bort känslorna?

---

Dette er 279. del av min ‘krigsdagbok’, som er basert på daglige notater om utviklingen av krigen i Ukraina etter Russlands invasjon 24. februar 2022. Samt om relaterte forhold.

Lars Birkelund.

2. desember

Hvorfor er Tyrkia med i NATO når tyrkerne ikke liker NATO?

Seinere samme dag:

Sensurert av ’redaktørstyrte’ norske medier:

«Hviterussland har innkalt Litauens chargé d’affaires etter at dronen som ble skutt opp fra Litauen krysset den hviterussiske grensen 30. november og styrtet i Grodno.

Analyse av vrakgods, inkludert video- og navigasjonsdata, viste at den vestlig-produserte dronen var forhåndsprogrammert til å fly over Hviterussland, gå inn i Polen og returnere til oppskytningspunktet i Litauen. Minsk kaller hendelsen en bevisst provokasjon.

Hviterussland krever:
• fullstendige detaljer om oppskytningen og operatøren,
• en etterforskning med ansvarlighet,
• tiltak for å forhindre lignende hendelser.

Hviterussland forbeholder seg retten til å iverksette nødvendige tiltak for å beskytte sin suverenitet».

Seinere samme dag:

«This ’diary’ might go on for years, as long as the war in Ukraine drags on. It will hopefully provide useful and maybe thoughtful retrospectives on the war, how it developed and how the view of the war developed, especially from a Norwegian perspective, as seen and heard by a Norwegian dissident».

Her er del 22 av mine ‘krigsdagbøker’ på engelsk. ‘Dagbøkene’ er basert på mine daglige notater på Facebook fra Russlands invasjon 24. februar 2022.

Denne utgaven stammer fra perioden 15. til 26. juni 2022 og inkluderer en innrømmelser fra Petro Poroshenko (Ukrainas president 2014-2019). Abonner gjerne og del videre, om du vil. https://norwegiandissident.substack.com/p/war-diary-part-22-june-15-26-2022

Seinere samme dag:

I fjor besluttet EU-kommisjonen å gi 1,5 milliarder euro av renter fra russiske innskudd i europeiske banker til Ukraina. Det var naturligvis tyveri, og noe som Russland reagerte kraftig på.

Men 1,5 milliarder euro er knapt mer enn å pisse i havet ift hvor mye NATO/EU/Kievs krig mot Russland krever, så i år har EU-kommisjonen ønsket å stjele ikke bare rentene til Russland, men også innskuddene, som hovedsaklig befinner seg i Euroclear, en bank i Brüssel.

Det blir det tilsynelatende ikke noe av, da det krever at alle EU-landene er med på å garantere for beløpet, som skal være minst 140 milliarder euro. EUs sentralbank har også sagt nei, iflg RT i dag.

Norge ble spurt om å garantere med hjelp av Oljefondet. Da var det nok flere enn meg som holdt pusten. Heldigvis sa Jens Stoltenberg og Jonas Gahr Støre nei til det. Men hvem vet hva de sier i morra.

Uansett tror jeg faren er over. For nå har dette fått et komisk trekk over seg fordi USA krever at EU gir pengene tilbake til Russland, også det ifølge RT, som viser til noe Politico har sagt. https://www.facebook.com/lars.birkelund.7/posts/pfbid0gY75ncPtfDRWLcmNkjyzmLZ9KH2Eu6n6VKFwM1hQPrJHQUmxnLvjsdiVcUYdSNbFl

Seinere samme dag:

Hvorfor blander NRK seg inn i Venezuelas valg ved å påstå at det ble jukset i fjor da Nicolás Maduro vant presidentvalget?

Venezuelanske María Corina Machado, årets vinner av ’fredsprisen’, presterte å si til Dagsrevyen i dag at Maduro er en trussel mot USAs sikkerhet. Hun ville ikke fordømme USAs angrep på venezuelanske båter, som har drept over 80 mennesker, og heller ikke et mulig militært angrep på Venezuela.

Jeg gjentar: Nobelkomiteen mener at ingen i hele verden fortjener årets fredspris mer enn Machado. Bli med på demonstrasjonene mot Nobelkomiteen både 9. og 10. desember i Oslo. Nobelkomiteens tabbekvote har for lengst blitt opprukt. Derfor: FREDSPRISEN UT AV NORGE.

Seinere samme dag:

Venezuelas problemer skyldes ’vanstyret’ til Chavez og Maduro, er det mange som tror. Her om Venezuela før Chavez ble president:

«I dag (1999) ligger Venezuela i ruiner. Det er et av få latinamerikanske land som har hatt, ikke ett, men to «tapte tiår»: 1980- og 1990-tallet. Venezuela klarte aldri å komme seg etter valuta- og gjeldskrisen på 1980-tallet, og stupte ytterligere inn i økonomisk kaos på 1990-tallet (se tabell). Inflasjonen forble ukuelig og blant de høyeste i regionen. Den økonomiske veksten fortsatte å være volatil og oljeavhengig, veksten per innbygger stagnerte, arbeidsledigheten økte kraftig, og underskuddene i den offentlige sektoren vedvarte til tross for kontinuerlige utgiftskutt.

Reallønningene er i dag nesten 70 prosent lavere enn de var for 20 år siden. I åtte av de siste 12 årene har Venezuela opplevd en eller annen form for økonomisk krise – et kritisk finanspolitisk underskudd, en bankkrise, en valutakrise, en økonomisk resesjon eller en kombinasjon av disse. Mer enn to tredjedeler av befolkningen lever nå under fattigdomsgrensen.» En fersk rapport anslår at sannsynligheten for å ende opp som fattig for en gjennomsnittlig venezuelaner med 12 års skolegang er 18,5 prosent, opp fra 2,4 prosent for bare ti år siden. Utdanning – en vanlig motgift mot fattigdom – har rett og slett sluttet å virke.

https://revista.drclas.harvard.edu/book/venezuela-1980s-1990s-and-beyond?

3. desember

Debatten om hvorvidt årets vinner av den såkalte ’fredsprisen’ fortjener prisen, sporer stadig av fordi mange blander Venezuelas indre anliggender inn i debatten.

Uansett om alt det forferdelige som sies om Nicolas Maduro, Venezuelas president, hadde vært sant hadde ikke Maria Corina Machado fortjent prisen, av den enkle grunn at hun støtter USAs drap på venezuelanere og prøver å stjele makta i Venezuela med hjelp av USAs militærmakt.

Dessuten er det ting mange ikke vet om Venezuela, som at Venezuela var i elendig forfatning før Hugo Chavez ble president, at fattigdommen ble kraftig redusert og analfabetismen nesten ble eliminert mens han var president (1999-2013) og at det meste av dette har blitt tatt vare på under Maduro, til tross for alle vanskelighetene:

Hvordan hadde det gått med Norge hvis det både hadde vært umulig å importere mat og medisiner og å eksportere gass, olje og fisk? Det ville sjølsagt ha gått svært dårlig og det er en lignende politikk USA har ført overfor Venezuela i 25 år.

Dette omtales nesten aldri i norske medier. Heller ikke det at USA med deler av opposisjonen bedriver sabotasje/terror i Venezuela og har begått en rekke forsøk på statskupp/attentater der.

Dette er naturligvis årsaken til at Venezuelas myndigheter ser seg nødt til å bruke så mye penger på sikkerhet (politi, militære osv). Det er også ukjent for nordmenn, som det at USA har stjålet flere milliarder dollar av Venezuela, mens løgnen om at Maduro er narkobaron har festet seg hos mange nordmenn, inkludert mange på Stortinget , kjenner jeg dem rett.

Seinere samme dag:

Norske politikere anklager stadig Russland for å bruke idretten politisk. Men i virkeligheten er de verre enn russiske politikere.

Det samme gjelder norske ‘journalister’. Blant de aller verste er sportsjouranlsistene, der NRK s Jan Petter Saltvedt er führer. Han syns åpenbart at det er viktigere med idrettsboikott av Russland enn at Norge vinner konkurransene. https://www.facebook.com/photo?fbid=10236359931911793&set=a.1680408843463

Seinere samme dag:

Knapt noen forutså at Berlinmuren skulle falle og slik føre til slutt på den kalde krigen. Nå tyder mer og mer på at EU faller. «Ungarn og Italia har repatriert sine gullreserver. Begge nasjonene har erklært økonomisk suverenitet fra EU».

Ting tyder på at Slovakia og Tsjekkia går i samme retning, mens de tidligere EU-kandidatene Tyrkia og Georgia later til å foretrekke BRICS. Dette mens Belgia har sagt tvert nei til å være garantist for det planlagte tyveriet av russiske valutareserver i Belgia. Storbritannia gikk forøvrig ut av EU i 2020.

Det spøker også for NATO.

Dette hadde kanskje skjedd uansett. Men det skjer raskere grunnet krigen om Ukraina og EU-ledernes hybris, som inkluderte blind tillit til at USA ville støtte dem hele veien.

Hva gjør Arbeiderpartiet, Høyre, Miljøpartiet De Grønne – MDG og Venstre i denne situasjonen? De ivrer for at Norge skal bli med i EU.

Seinere samme dag:

For et par dager siden så jeg bilder som viste at luftrommet over Venezuela var helt tomt, mens det var mange fly i luftrommene over Venezuelas naboland. Dette etter USAs ‘stengning’ av Venezuelas luftrom. Eller: «anse luftrommet som stengt», som Trump sa.

Men hvordan skal det håndheves? Cuba trosset USA og det gikk bra, etter hva jeg vet. Nå har Russland og Kina gjenopptatt sine flyvninger til Venezuela. Hva skal USA gjøre med det?

Seinere samme dag:

70 parlamentarikere fra Zelenskys parti skal nå være under etterforskning for korrupsjon, ifølge den ukrainske journalisten Diana Panchenko.

«Situasjonen i Ukraina kan karakteriseres som PANIKK.

Antikorrupsjonsbyrået har nettopp åpnet saker mot 70 parlamentsmedlemmer fra Zelenskys parti.

Hele teamet hans forlater ham – å bli sett ved siden av Zelensky er nå giftig. Verken Trump eller Putin ønsker å møte Zelensky. Alle vet at han har fått svartmerket og blir sett på globalt som korrupt.

Mange ukrainske politikere flykter allerede stille til Moskva i et forsøk på å forhandle. De håper at russerne og amerikanerne vil komme og overøse alle med penger til valget. Det vil ikke skje på den måten.

Ifølge min informasjon diskuterer USA og Russland allerede mulige kandidater til presidentposten.

Jeg kan ikke offentliggjøre navnene».

---

Tidligere utgaver se her: @Krigsdagbok

Våre artikler om at EU sprekker.

Hva var rasjonalen bak NRK-artikkelen til Knut Brendhagen 16. desember 2021?

«Julen er tid for samvær med våre nære og kjære, men hva gjør vi med dem som ikke har tatt vaksinen? Er uvaksinerte slektninger velkomne i ditt juleselskap?», spurte Brendhagen.

Kjetil Tveit.

Med følgende setning satte Brendhagen gruppene direkte opp mot hverandre – hvor den ene implisitt ble gjort til et moralsk avvik:

«Skal det være opp til den som inviterer eller den uvaksinerte å bestemme om vedkommende skal komme i familieselskap?»

Vi mennesker tåler mye – også inngripende tiltak – dersom det finnes en logisk årsakskjede bak.

Hvis A faktisk fører til B, og B er svært alvorlig, kan selv sterke virkemidler forsvares.

Men da må premissene være sanne.

For at spørsmålet «Ja eller nei til uvaksinerte julegjester?» skal være mer enn sosialt teater, må minst ett av disse utsagnene være sant:

1. Uvaksinerte utgjør en vesentlig større smitterisiko enn vaksinerte i et juleselskap, eller

2. Vaksinen reduserer smitte videre i en slik grad at uvaksinerte relativt sett kan omtales som “smittebomber”, eller

3. Vaksinestatus er et presist og pålitelig mål på hvem som utgjør en smittefare for andre.

Hvis ikke, er dette ikke “helse”, men markedsføring: en kampanje forkledd som moral – der familie og høytid brukes som pressmiddel.

Hvorfor fikk enkeltrådede narrativer så stor plass — og hvorfor ble andre stemmer tiet?

Før du møter familien til julemiddagen, bør du stille et enklere spørsmål:

Hvorfor var det så få perspektiver i det offentlige rom på hva vaksinen faktisk kunne dokumentere – og hva den ikke kunne dokumentere?

En mulig forklaring er at faktasjekkere og redaksjoner i denne perioden ikke først og fremst inviterte til faglig diskusjon og realisme, men til sosial disiplin.

På selve julaften 2021 publiserte Sofie Svanes Flem i Faktisk.no, en artikkel om en imaginær, ekkel, lite tiltrekkende og uforskammet «Onkel Truls» – en vaksineskeptiker som ødelegger julemiddagen . Deretter brukes en psykolog til å forklare hvordan resten av familien bør forholde seg til denne skikkelsen.

Grepet er åpenbart ikke ment som medisinsk opplysning, men som normsetting: Skepsis reduseres til en sosial defekt, et personlighetstrekk, en belastning for fellesskapet.

Når slike fremstillinger gjentas i landets største medier, blir det raskt tabu å stille helt legitime spørsmål om det som faktisk var – og er – et vågalt eksperiment med en ny gen-basert vaksineplattform. Ikke fordi spørsmålene er dårlige, men fordi de assosieres med én figur: Onkel Truls.

Resultatet er at den intelligente samtalen forsvinner. Ikke gjennom motargumenter, men gjennom latterliggjøring.

Da NRK 16. desember 2021 stilte spørsmålet om uvaksinerte julegjester burde få delta i julemiddagen, var det på grunn av summen av sånne artikler og kronikker vanskelig å unngå at debatten allerede hvilte på et underliggende premiss: at vaksinerte selvsagt var «trygge» med tanke på smitte, og de som sa noe annet var dumme.

Dette inntrykket ble ytterligere forsterket gjennom uttalelser fra profilerte stemmer som immunolog Anne Spurkland og assisterende helsedirektør Espen Rostrup Nakstad – i sterk kontrast til den langt mer forbeholdne kommunikasjonen på Legemiddelverkets hjemmesider.

– Spurkland ble i mediene gjengitt med setningen «Enten får du vaksine eller covid» , noe som bidro til et binært bilde av risiko mellom vaksinerte og uvaksinerte.

– Nakstad ble gjengitt i TV2 tidlig juni 2021 parafrasert med denne setningen: «Mot slutten av sommeren vil vaksinedekningen i Norge være så god, at smittespredningen er nede på et ubetydelig nivå».

Fasiten fikk vi på gjenåpningsdagen, den 25 september 2021, da de aller fleste var dobbelt vaksinert, med hittil rekord i covid-innleggelser på sykehuset. Om vaksinen hadde effekt, var den i så fall negativ ifølge denne statistikken.

Den faglige dokumentasjonen på dette tidspunktet var langt mer forbeholden — noe jeg selv erfarte da jeg stilte Pfizer Norge spørsmål om hvorvidt vaksinen faktisk var dokumentert å redusere smittespredning.

Hva visste man – og hvorfor spurte jeg?

Bakgrunnen for at jeg våren 2021 kontaktet Pfizer Norge var at jeg hadde lest den fagfellevurderte analysen publisert i BMJ høsten 2020, som gjennomgikk studiedesignene for de pågående fase-3-forsøkene med covid-19-vaksiner.

Analysen pekte på noe helt grunnleggende, men avgjørende:

Studiene var ikke designet for å måle om vaksinene hindret smittespredning, og heller ikke for å påvise reduksjon i sykehusinnleggelser eller dødelighet. De målte først og fremst symptomatisk covid-19.

Det er et viktig metodologisk poeng. For det betyr at spørsmålene som senere ble stilt i offentligheten – om vaksinen beskyttet andre, om den kunne gi flokkimmunitet, og om uvaksinerte utgjorde en særskilt fare i sosiale sammenhenger – ikke hadde svar i det datagrunnlaget vaksinene var godkjent på.

Det var dette som gjorde meg nysgjerrig, og som fikk meg til å stille noen enkle, men avgjørende spørsmål til Pfizer Norge:

Forelå det faktisk dokumentasjon på at vaksinen reduserte smittespredning?

Forelå det faktisk dokumentasjon på at vaksinen kan redusere antall dødsfall?

Svaret var bemerkelsesverdig konsistent med det BMJ allerede hadde påpekt.

Pfizer Norge viste til preparatomtalen og til EUs regulatoriske dokumentasjon, og presiserte at den ikke inneholdt informasjon om effekt på smitteoverføring.

Videre opplyste selskapet at litteratursøk på dette tidspunktet ikke hadde identifisert randomiserte kliniske studier som dokumenterte redusert transmisjon.

Dette var ikke et forbehold i språket – det var et faktum i datagrunnlaget.

Da jeg også spurte om såkalte «harde endepunkter», som redusert dødelighet, var svaret det samme:

Det fantes ingen randomiserte kliniske data som viste redusert mortalitet, og dette var heller ikke inkludert i preparatomtalen.

Alt dette var i tråd med både BMJ-analysen og den langt mer tilbakeholdne kommunikasjonen i Legemiddelverket:

Man visste rett og slett ikke – ennå.

Dermed oppstår et ubehagelig, men nødvendig spørsmål:

Hvordan kunne et så omfattende sosialt og moralsk press – helt inn i familienes private rom – bygges på et premiss som verken produsenten, regulatorene eller studiedesignene selv kunne dokumentere?

Dette betyr at ekskluderingen av uvaksinerte ble legitimert gjennom kommunikasjon som gikk langt lenger enn kunnskapen – og at gapet mellom hva man visste og hva man sa, fikk reelle menneskelige konsekvenser.

Når vitenskapen sier «vi vet ikke», men offentligheten — og et lite knippe med håndplukkede eksperter, som også blir tildelt priser for sin feilaktige kommunikasjon — oppfører seg som om den vet, er det ikke uvitenheten som splitter mennesker, men overmotet — hybrisen.

La oss derfor frikjenne Onkel Truls én gang for alle.

Han var en fantasifigur – konstruert av Sofie Svanes Flem i Faktisk.no – brukt til å redusere legitim faglig skepsis til et sosialt avvik.

Det virkelige spørsmålet er et annet:

Hvordan kunne både Faktisk- og NRK-redaksjonen unnlate å gjøre det mest grunnleggende journalistiske arbeidet – nemlig å ringe produsenten selv – når jeg som privatperson faktisk gjorde nettopp det?

Jeg har bare nevnt to av artiklene som preget offentligheten denne perioden. Det vrimlet av dem. Fellesnevneren var slående: Lite eller ingen kunnskap.

Derimot rikelig med psykologisering, moral og ekspertuttalelser om hva som var galt med dem som stilte spørsmål.

Vi fikk forklaringer på holdninger og analyser av personlighet.

Men vi fikk ikke svar på de mest elementære faglige spørsmålene.

Julen 2021 ble ikke bare en høytid preget av smittevern. Den ble et sosialt eksperiment i ekskludering – drevet frem av et narrativ med de toneangivende redaksjonene som lokomotiv.

De samme redaksjonene som snakker om inkludering dagen lang.

Vi har aldri tatt et oppgjør med det som skjedde. La oss gjøre det nå.

Sånn at det aldri skjer igjen.

Hvis det nåværende, fragmenterte kollektive Vesten noen gang skulle ha en sjanse til å bli reddet fra glemselens kentaur, måtte den oppgaven utføres av den definitive, vestlige sivilisasjonsstaten: Pallas Athena Italia.

Pepe Escobar

I Botticellis mesterverk Pallas og kentauren (1482–83), som kan sees på Galleria degli Uffizi i Firenze, er parallellen mellom Firenze og Athena umiskjennelig, med Firenze fremstilt som det nye Athen.

Pallas Athena (eller Minerva) er tross alt kunnskapsgudinnen. Her vises en blomstrende Firenze – eller Firenze Flora, for å minne oss om et annet Botticelli-mesterverk, Primavera – som selve symbolet på civilitas .

Pallas og kentauren, av Botticelli (1482–83) .

I maleriet dominerer Pallas fullstendig Centaurens vold – her fratatt list, et attributt ved reven, slik Machiavelli beskrev det. Men som i alt Botticelli har å gjøre, er gudinnens gest – å dra i håret på dyret – ganske tvetydig. Hun dominerer det ikke bare ved overtalelse eller kunsten å bruke subtil retorikk. Pallas/Minerva er mye sterkere her – og til og med klar til å halshugge Centauren med hakken sin.

Kall det symbolet på sivilisasjonsvold.

Hvor langt har vi drevet fra neoplatoniske høyder? Hvis en pop-Botticelli med et Andy Warhol-strek ville remikse Pallas og Centauren i dag, ville Pallas/Minerva på en kraftfull måte representere kraften til italienske civilitas – den mest kultiverte og innflytelsesrike sivilisasjonsstaten i Vestens historie. Og Centauren ville være en kunstig perversjon, Den europeiske union (EU).

Kall det Firenze-Athena som slår Brussel.

De endeløse underverkene i den italienske sivilisasjonen

Dette er hva jeg så – kall det fragmenter av sivilisasjon – som en del av det enorme privilegiet å kunne reise gjennom den italienske civilitas , på en miniturné knyttet til lanseringen av min nyeste bok, Il Secolo Multipolare («Det multipolare århundret»). Boken, via 46 spalter, følger i hovedsak året 2024, det siste året av den nå nedlagte «regelbaserte internasjonale orden», og uten tvil det første året av det definitive presset mot en multipolar/multinodal verden.

Ved en gledelig tilfeldighet er dette den første av bøkene mine som ikke ble lansert i USA i utgangspunktet. En annen versjon er under oversettelse og vil snart bli lansert også i Russland.

Fra og med 30. november holdt vi en rekke konferanser knyttet til boken, organisert av den banebrytende foreningen Italianinformazione , nær Udine i Friuli, i det frie territoriet Trieste, i Bologna, i Ivrea i Piemonte, i Firenze ​​og deretter, uavhengig, i Spoleto i Umbria. Førstkommende lørdag vil det være en spesiell konferanse i Roma, med blant andre Italias tidligere ambassadør til Kina og Iran, Alberto Bradanini.

Så snart jeg ankom Venezia, var tonen satt: Jeg fikk i gave en spesiallaget, håndlaget caps med inskripsjonen «Make Roman Empire Great Again». Sirkusdirektøren i Washington ville ha elsket den. Hvem ville han vært som keiser? Caligula?

I Friuli, nær Slovenia og Østerrike, var jeg omgitt av NATO-baser, mange av dem usynlige under jorden. I det frie territoriet Trieste – hvor mange husker Østerrikes passive tilnærming med glede – hjalp vertene mine meg med å dykke dypere inn i militariseringen av havnen, som NATO ønsker å konfigurere som det essensielle knutepunktet i Intermarium: Middelhavet, Østersjøen, Svartehavet, alt selvfølgelig for å bli «NATO-innsjøer».

I Ivrea nøt vi privilegiet av en omfattende, 8-timers guidet tur i Olivetti-komplekset, ledet av tidligere toppsjef Simona Marra, som kjærlig ga en detaljert oversikt over et av de mest ekstraordinære eksperimentene innen industriell humanisme i historien (dette vil bli tema for en egen spalte).

Dantes skrivemaskin. På det ikoniske Olivetti-komplekset i Ivrea, Piemonte. Foto: PE

Firenze-Flora er selvsagt på et helt nytt ultrahøyt nivå. Faner i lokalsamfunn avviser NATOs kriger. På San Marco-museet – et tidligere dominikanerkloster – hyller en ekstraordinær utstilling, den første i sitt slag, Fra Angelico, mesteren av farger og perspektiv i den tidlige florentinske renessansen, og gjenoppliver hele hans karriere og den kreative, unike dialogen med andre mestre som Masaccio, Filippo Lippi, Lorenzo Ghiberti og Luca della Robbia.

Fra Angelico: The Annunciation fresco (detalj) ved San Marco. Foto: PE

Freskene som Fra Angelico malte i klosteret er uvurderlige juveler som representerer blandingen mellom tro og kunst. Og så byr San Marco på andre underverker. San Marco var der det humanistiske akademiet i Firenze ble født. Her lå verdens første offentlige bibliotek.

San Marco, Firenze: verdens første offentlige bibliotek. Foto: PE

Polizianos bein er gravlagt i kapellet. Rett bak en statue av Savonarola er Savonarola og Pico della Mirandola hyllet i marmor. Beina deres kan ha blitt separert «post mortem», men selv som «motpoler» var de bundet av kjærlighet.

I Spoleto i Umbria, etter fantastiske samhandlinger med de unge medlemmene av Aurora Center of Studies, fremstår Fonti del Clitunno som en spøkelsesaktig drøm under den tidlige morgentåken. Det er her, ifølge Virgil, hjertet av «estirpe italiana» ligger. Byron ble fascinert da han besøkte det.

Spoleto, i Umbria: Fonti del Clitunno. Foto: PE

Aurora-senteret investerer i førsteklasses tverrfaglig analyse som knytter sammen geopolitikk, filosofi, jus, antropologi og sosiologi for å spore overgangen fra den unipolare orden til den multipolare verden, preget av fremveksten av sivilisasjonsstater.

Dette er fremtidens ontologiske, strategiske og normative poler. Og det er der Italia som sivilisasjonsstat hører hjemme.

Kan stoikere og humanister redde Italia?

Konferansene – alle for fulle saler – ga en unik mulighet til å snakke med informerte italienere om hva som skjer i Russland-Kina, BRICS, Sørøst-Asia, Nye Silkeveier, tilkoblingskorridor-sfærene – problemstillinger som enten blir fullstendig ignorert eller forvrengt av mainstream-mediene. Samtidig var det uvurderlig å bli oppmerksom på innsideinformasjon om den sørgelige tilstanden til en enestående sivilisasjonsstat redusert til rollen som en nykoloni av EU/NATO-kombinasjonen.

Og så har vi høydepunktene fra bibliografien. Som å endelig finne en uvurderlig Bompiani-samling av alle fragmenter av de tidlige stoikerne – Zenon, Kleanthes og Kryssippus – i den beste bokhandelen i Venezia. Og i den uberørte Galleria Imaginaria i Firenze-Flora, den sjeldne Einaudis førsteutgave av en samling italienske humanistiske skrifter – Tanke og skjebne – fra Petrarca og Marsilio Ficino til Leonardo da Vinci og Machiavelli.

For å sitere TS Eliot, kan vi si at «disse fragmentene har jeg støttet mot mine ruiner». Når det gjelder Fragmenter av sivilisasjon, er Italia jupiteriansk. Jeg er fortsatt på farten, fra Roma og sørover til Napoli og Sicilia, og bærer budskapet jeg delte med mine samtalepartnere; hvis det nåværende, fragmenterte kollektive Vesten noen gang skulle ha en sjanse til å bli reddet fra glemselens kentaur, må den oppgaven utføres av den definitive, vestlige sivilisasjonsstaten: Pallas Athena Italia.

Pepe Escobar. Uavhengig geopolitisk analytiker, skribent og journalist.

Fragments of civilization: on the road in Italy

Les også:

The European matryoshka of irrelevance

Statistisk sett blir 2026 et dårlig børsår i USA, noe som vil smitte over på mange børser rundt i verden. Men kan vi stole på en statistikk fra en epoke med en annerledes finansieringsmodell enn i dag? Statistikken er fra en epoke med finansiering gjennom private bankersom ryggraden i samfunnets finansiering, noe som i dag er erstattet med statlig finansiering som den nye ryggraden.

Tollef Hovig.

Statistiske signaler

La oss først se på den statistiske sannsynligheten for at 2026 blir et dårlig børsår. Under er en graf som over tid viser den amerikanske styringsrenten i svart strek, sammenlignet med styringsrenten på statsobligasjoner med 10 års løpetid.

Vi ser at i periodene 2000-2002 og 2006-2008 kryper styringsrenten over obligasjonsrenten. Vi ser at det samme er i ferd med å skje i 2023. Hvis vi ser nærmere på utviklingen fra 2022 vil den se ut som vist under.

Vi ser den samme bevegelsen som i de to tidligere periodene. Styringsrenta kryper opp over obligasjonsrenta, men er så på rask vei nedover igjen.

Dersom vi ser hvordan børsen i USA, representert ved de 500 største selskapene på Standard & Poor sin liste, ser vi sammenfallende bevegelser. Når styringsrenta har vært over obligasjonsrenta og er på vei ned igjen, ledsages fallet av et kraftig børsfall, som det framkommer av grafen under. Så statistisk sett kan det virke som 2026 er svanger med børsfall i USA.

Økende statlig finansiering er lik økende statlig gjeld

Spørsmålet er om det at USA sin, og for så vidt den vestlige kapitalismen sin, finansieringsmodell har endret seg fra privat bank til statlig, ha en innvirkning på denne bevegelsen. La oss først se på hva den statlige finansieringsmodellen har resultert i for statsgjelden i USA i løpet av året 2025.

I desember 2015 var statsgjelden 18,9 trillioner dollar (amerikansk tellemåte). Ti år senere i desember 2025 er gjelden økt til 38,4 trillioner dollar, opp fra 36,2 trillioner i desember 2024. Det gir en gjennomsnittlig årlig økning for de 9 første årene i perioden på 1,9 trillioner dollar. I 2025 har økningen vært på 2,2 trillioner dollar, dvs. 15% over gjennomsnittet i årene før. Denne økningen er til tross for at man i USA i første halvår hadde innført i gjeldstak hvor gjelden ikke økte, og at Trumps tollmur vil gi statlige inntekter på 0,3-0,4 trillioner.

En annen markant endring ved den amerikanske statsgjelden er at stadig mer overtas av private investorer fra andre lands stater. Det fører til stadig kortere løpetid for lånene. Forrige uke solgte den amerikanske sentralbanken statsobligasjoner (tok opp lån) for samlet 0,694 trillioner dollar. Av disse hadde 0,549 trillioner dollar en løpetid under et år. Av det resterende hadde bare 0,048 trillioner dollar en løpetid på 10 år. Denne endringen reflekterer den økende skepsisen til å kjøpe amerikanske statsobligasjoner/låne USA penger.

Kampen mellom produksjonskapital, formueskapital og finanskapital om fortjeneste

La oss i denne sammenhengen forenkle bildet til kampen mellom produksjonskapital og finanskapital om fortjenesten. Hvis vi ser på økningen i styringsrenta fra 2022, skyldes den en voldsom prisøkning fra produksjonskapitalen. Det førte fortjenesteandelen til produksjonskapitalen opp, og fortjenesteandelen til finanskapitalen ned. Den type tapt fortjeneste finner finanskapitalen seg, hverken nå eller tidligere, i. De setter opp renta for å ta tilbake sine andeler. Obligasjonsrenta ser ut til å danne et tak for hvor mye det er mulig å sette opp styringsrenta. Renteøkningen endrer fortjenesteandelen slik at den synker for produksjonskapitalen og øker for finanskapitalen igjen. Når styringsrenta så er på vei ned igjen vil kapitalen søke dit den får størst avkastning. Det vil i situasjonen være mot finanskapitalen i form av obligasjoner/statlige lån, og bort fra produksjonskapitalen/aksjemarkedet. Mindre kapital på aksjemarkedet, betyr mindre etterspørsel etter aksjer og dermed fallende aksjeverdier.

2026 kan bli et spennende år på så mange måter.

Vindkraft er ikke grønn politikk. Det er naturødeleggelse legitimert av en løgn om CO₂, klima og karbonets rolle i livet.

Av Arnt Remy Åvik-Langstrand.

Hele vindkraftregimet hviler på én grunnleggende påstand: At CO₂ er et problem som må bekjempes, reduseres og fjernes – også når dette krever irreversible inngrep i naturen. Denne påstanden er ikke bare politisk omstridt. Den er biologisk og økologisk absurd.

CO₂ er ikke forurensning.

CO₂ er livets gass.

Karbon er ikke en trussel mot naturen – karbon er selve byggesteinen i alt levende.

Uten CO₂ finnes ingen fotosyntese.

Uten fotosyntese finnes ingen planter.

Uten planter finnes ingen dyr, ingen mennesker, ingen økosystemer.

Å demonisere CO₂ er derfor ikke miljøvern. Det er å demonisere naturens egen motor.

Klimapolitikkens moralske snuoperasjon

Likevel er det nettopp denne demoniseringen som brukes politisk for å rettferdiggjøre omfattende naturinngrep. Klimapolitikken har gjort karbon til syndebukk og naturødeleggelse til dyd. Vi blir ikke bare feilinformert – vi blir systematisk villedet om karbonets rolle, klimaets kompleksitet og naturens selvregulerende karbonkretsløp.

Jordens historie viser tydelig at perioder med høyere CO₂-nivå ofte har sammenfalt med frodig plantevekst, høy biologisk produktivitet og en grønnere planet. Økt CO₂ stimulerer plantevekst, forbedrer vannbrukseffektivitet og styrker naturens egen karbonbinding. Dette er grunnleggende biologi. Det er ikke kontroversielt i naturvitenskapelig forstand.

Det ignoreres likevel konsekvent – ikke fordi det er feil, men fordi det kolliderer med den politiske fortellingen.

Klimapolitikken har dermed forlatt naturen og flyttet inn i regnearkene.

Hattfjelldal: fra enkeltsak til mønster

Sterke følelser i vindkraftsaken er derfor ikke irrasjonelle. De er et rasjonelt forsvar mot en politikk som har snudd virkeligheten på hodet.

I Hattfjelldal er dette ikke teori. Det er levd erfaring.

Røsvatnoppdemningen etterlot seg varige senskader – på landskap, helse og tillit. Senere fulgte statlige rovviltvedtak som truet hele utmarksbeitegrunnlaget. Det samme mønsteret har man sett i Lierne, der dyra forsvant da motstanden uteble. Nå kommer vindkraften, igjen legitimert med «høyere hensyn».

Mønsteret er konstant:

• – Samme statlige logikk.
• – Samme moralske overbygning.
• – Samme konsekvens: Lokalsamfunn ofres, natur tappes, ansvar pulveriseres.

Dette er ikke anekdoter. Det er systematisk praksis.

Hattfjelldal er ikke et avvik. Det er en modell for ofringskommuner i norsk klimapolitikk.

Myten om «CO₂-fri» vindkraft

Vindkraft fremstilles som «CO₂-fri» og dermed moralsk overlegen. Det er en bevisst fordreining.

Selv om man – for argumentets skyld – skulle akseptere påstanden om at CO₂ er «farlig», starter hver vindmølle og hver vindpark med en betydelig CO₂-gjeld. Denne gjelden kommer fra stål, betong, gruvedrift, sprenging, transport, veibygging og anleggsarbeid.

Før én eneste kilowattime kan kalles «grønn», må denne gjelden først betales ned gjennom drift.

Vindkraft er derfor ikke grønn når den bygges. Den er en karbon- og naturgjeld som må «tjenes inn» over tid. Selv på de beste lokasjonene tar det måneder – ofte nær et år – før energien brukt i produksjon og bygging er tilbakebetalt. Og dette er beste-case-scenarioer.

Når klimaregnskapet blir en karbonbombe

Problemet blir politisk eksplosivt når vindkraft bygges i karbonrike områder som myr og torvmark.

Myr er blant naturens mest stabile og effektive karbonlager. Når den graves opp, frigjøres karbon som har vært bundet i tusenvis av år, samtidig som økosystemets evne til videre karbonbinding fjernes permanent.

Da starter vindkraftprosjektet ikke bare med CO₂-gjeld – men med en karbonbombe.

I slike tilfeller kan det ta mange år før prosjektet i det hele tatt går i «pluss», selv i vindindustriens egne regnestykker. Noen prosjekter når aldri balanse i løpet av levetiden.

Å kalle dette klimahandling er språklig svindel.

Levende karbon ofres for døde modeller

Det groteske paradokset er at man hevder å «redde klimaet» ved å ødelegge naturens egne karbonmaskiner.

Skog, myr, jord, beiteland og levende økosystemer – det som faktisk binder karbon og skaper liv – fjernes. Tilbake står symbolske tiltak som ser grønne ut i regneark, men som forringer naturens reelle funksjon.

Klimapolitikken har blitt en ideologi der levende karbonkretsløp taper og teknologiske symbolprosjekter vinner. Naturens kompleksitet ofres for modellens enkelhet.

CO₂ som moralsk klubbe

CO₂-retorikken brukes deretter til å kneble kritikk. Motstand fremstilles som uansvarlig, bakstreversk eller «klimafiendtlig», selv når den i realiteten er dypt naturvennlig og biologisk forankret.

Norge fremstilles som moralsk forpliktet til å bygge vindkraft, til tross for at:

• – våre utslipp er globale marginale,
• – vi allerede har kraftoverskudd,
• – ny kraft i hovedsak eksporteres og
• – prisene øker for husholdninger og næringsliv.

Lokalsamfunn sitter igjen med ødelagt natur, tap av reindrift, beite, jakt og friluftsliv – mens profitten havner hos kraftselskaper og internasjonale fond.

Dette er ikke klimaansvar.

Det er ressurskolonialisme forkledd som grønn moral.

Når rettsstaten må vike for klimaideologi

Statsminister Jonas Gahr Støre lover å bevare norsk natur og føre ansvarlig klima- og miljøpolitikk. Disse løftene kollapser i møte med praksis.

Den samme staten som lover vern overkjører lokale vedtak, ignorerer faglige advarsler og presser gjennom vindkraft i sårbar natur.

Fosen-dommen avdekket dette i full åpenhet. Høyesterett slo fast at vindkraft krenket samiske rettigheter. Staten beklaget – men lot turbinene stå.

Når CO₂-ideologien først er etablert, underordnes både natur, rettsstat og menneskerettigheter.

Klassejustis som klimamoral

Den moralske forvirringen blir total når dette holdes opp mot straffesystemet.

Kjøring med snøskuter på snø som uansett forsvinner, kan gi bøter og fengsel i «naturens» navn. Små, midlertidige spor kriminaliseres.

Men sprenger du fjell, ødelegger myr, fjerner karbonrike økosystemer og industrialiserer landskap for generasjoner – da skjer ingenting. Ingen straff. Ingen ansvar. Ingen reell tilbakeføring.

Naturødeleggelse i industriell skala er ikke kriminalitet. Det er statsautorisert politikk.

Dette er klassejustis kamuflert som klimamoral.

Det systematiske fraværet av atomkraft

Vindkraftens påståtte klimanytte kollapser også teknisk. Vind er ustabil energi som krever backup. Store vindparker krever enorme arealer og påvirker lokalklima.

Når man samtidig ser hva som systematisk holdes utenfor debatten, blir bildet komplett: atomkraft.

Moderne kjernekraft kunne levert stabil, pålitelig energi med minimale naturinngrep. Ett anlegg kan erstatte hundrevis av vindturbiner. Ingen myrødeleggelse. Ingen fjellindustri. Ingen ideologisk krig mot CO₂.

At atomkraft ignoreres, handler ikke om miljø. Det handler om ideologi, makt og økonomiske interesser knyttet til vindkraftregimet.

Det egentlige nei-et

Når folk i Hattfjelldal og andre distrikter sier nei, sier de ikke nei til framtid.

De sier til naturens egne karbonkretsløp, til levende landskap og til biologisk realitet.

De sier nei til en politisk løgn som gjør livets gass til fiende, naturødeleggelse til dyd og CO₂-gjeld til «grønn energi».

Og det avgjørende spørsmålet står fortsatt ubesvart:

Hvis dette virkelig handler om fellesskapets beste – hvem andre er villige til å gi fra seg gård, beiteland, reindrift og livsgrunnlag i samme pott?

Så lenge svaret er «ingen», er vindkraft ikke klimapolitikk.

Det er maktmisbruk, bygget på en løgn om CO₂, karbon – og livet selv.

Midt i et nett av løgner og halvsannheter som glorifiserer Vestens heltemot under andre verdenskrig (det vi kaller den antifascistiske verdenskrig), er den enorme sannheten at det var Den røde armé og de kinesiske kommunistene og patriotene – og ikke Vesten – som beseiret Nazi-Tyskland og det militaristiske Japan.

Av Vijay Prashad

Hornblåsaren från Åttonde rutt-armén, Kina, 1942. [Lämnat av: Sha Fei.]

Hälsningar från skrivbordet hos Tricontinental: Institutet för samhällsforskning .

Kära vänner,

Den 13 november, vid Global South Academic Forum i Shanghai [ GSAF ], Kina, släppte vi ut vår senaste studie , The 80th Anniversary of the Victory in the World Anti-Fascist War – Understanding Who Saved Humanity: A Restorationist History . Här nedan återges en redigerad version av mitt huvudtal ‘Två lögner och en enorm sanning’ , som hölls för att inleda studien.

Vid Krasnogvardeisky bostads- och försörjningsavdelning i staden Leningrad lärde sig 48 fruar till frontsoldater yrkena som spismakare, takläggare och rörmokare. 18 april 1943. [Lämnat av: Georgy Konovalov.]

I början av augusti 1942 satte sovjeterna upp högtalare över hela Leningrad. Staden hade varit belägrad i över 300 dagar. Folk svalt. Dirigenten Karl Eliasberg höll Leningrads radioorkester igång genom att hålla repetitioner och personligen ta med sina musiker till matningsstationerna. Den 9 augusti samlade Eliasberg de 15 överlevande från Leningrads radioorkester och tog med sig några medlemmar från militärorkestrarna till Bolsjojfilharmoniska salen [ Saint Petersburg Philharmonia ]. De framförde Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7 (Leningradsymfonin) över radio och genom högtalarna.

Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7 , framförd av Mariinskijorkestern under Valery Gergiev år 2020.

Symfonin består av fyra satser. Den första, lugn och nästan pastoral, påminner om Leningrad före kriget. Den andra, byggd kring ett ostinat för virveltrumma, och som blir stadigt högre, anspelar på nazisternas invasion. Den tredje, ledd av stråkar och blåsinstrument, beklagar det sovjetiska folkets fruktansvärda lidande, miljoner redan döda eller döende. Den sista satsen, i C-dur, högljudd och stolt, förutser seger över fascismens ondska. De visste det inte än, men de var mindre än halvvägs genom belägringen. De hade 536 dagar kvar av svält och strid framför sig. Det säger något om den sovjetiska befolkningens envishet, att de framförde symfonin mitt under belägringen, högtalarna riktade mot nazisternas linjer så att tyskarna också kunde höra den. I det sovjetiska arkivet finns en mening skriven av en underrättelseofficer: ‘Till och med fienden lyssnade under tystnad. De visste att det var vår seger över förtvivlan’. Senare sade en tysk fånge att symfonin var ‘ett spöke från staden vi inte kunde döda’.

En enhet ur 255:e marinkårsbrigaden i 18:e armén vid Nordkaukasiska fronten förbereder sig för strid 1943. [Lämnat av: Jevgenij Khaldei.]

Vår studie visar att den sovjetiska Röda armén förstörde 80 % av Wehrmacht i sin mirakulösa framryckning över Östeuropa. När de västerländska arméerna närmade sig Tysklands gränser hade nazistregimen redan kollapsat. Det var Sovjetiska Röda armén som befriade de flesta i koncentrationsläger, och det var det vetenskapliga sättet som deras framryckning skedde på, som tvingade nazistallierade i Östeuropa – såsom rumänerna – att kapitulera och byta sida. Anledningen till att Sovjetunionen kunde samla all sin styrka mot nazisterna är, att de kinesiska kommunisterna och patrioterna försvarade Sovjetunionens östra flank mot attacker från japanska militarister. Trots att de kämpade med otillräckliga vapen, åsamkade de kinesiska kommunisterna och patrioterna ändå enorma skador på japanerna, låste fast 60 % av deras armé och hindrade den från att möta de framstormande trupperna från USA, som gick från från ö till ö i Stilla havet.

Om kineserna inte hade bundit de japanska trupperna, skulle Sovjetunionen ha fallit (och Nazityskland skulle ha tagit Europa) och trupper från USA hade kanske inte segrat i slagen vid Saipan (1944) och Iwo Jima (1945). Den sovjetiska Röda armén och de kinesiska kommunisterna och patrioterna offrade tillsammans tiotals miljoner liv för att besegra fascismen (den exakta beräkningen beskrivs i vår studie, från 50 miljoner till 100 miljoner). I maj 1945, när nazistregimen kollapsade, stod det redan klart att japansk militarism var på väg mot kapitulation. Det var onödigt för USA att genomföra Trinity-testerna [ Prøvesprengning ] i juli 1945 och släppa atombomber över Hiroshima (6 augusti) och Nagasaki (9 augusti). De enorma uppoffringarna från de sovjetiska medborgarna och de kinesiska kommunisterna och patrioterna, gjorde användningen av detta massförstörelsevapen förebyggbar; att USA använde den säger oss mer om imperialismens våldsamma likgiltighet inför människoliv, vilket är precis vad vi ser idag i Gaza .

Paramedikern Vera Andreeva Leonova (född 1916, till vänster), medicinsk assistent vid 2:a medicinska bataljonen i 6:e gardets kavalleridivision i 3:e gardekavallerikåren vid sydvästra fronten, samt sjuksköterskan Maria Ostrotenkova gav första hjälpen till den sårade soldaten Ermoolenko i april 1942. [Lämnar av: Mikhail Samoylovich Bernshtein.]

Den första lögnen. De västallierade motsatte sig fascisterna från början och vann kriget mot fascismen.

Sanningen. De västerländska regeringarna skickade sina arméer för att förstöra oktoberrevolutionen från det ögonblick den började 1917. Den sovjetiska regeringen bad om fred i december 1917, men Tyskland attackerade ändå Finland och den unga sovjetrepubliken, vilket ledde till en massiv allierad invasion (med trupper från USA, Storbritannien, Frankrike, Rumänien, Estland, Grekland, Australien, Kanada, Japan och Italien). De allierades inställning är tydlig utifrån skrifterna och talen av den brittiske politikern Winston Churchill , som 1919 sade att de allierade borde förstöra ‘bolsjevismens vidriga baboonism ’ (30 år senare sade han att ‘strypningen av bolsjevismen vid dess födelse skulle ha varit en obeskrivlig välsignelse för mänskligheten’). Under 1930- och 1940-talen ville de västerländska regeringarna att de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien skulle rikta sina vapen mot Sovjetunionen och förstöra det. Det var vad ‘eftergift’ betydde – att de höll med Adolf Hitlers antikommunism, och att de tillät hans militära upprustning, så länge den var fokuserad på Sovjetunionen. Även om Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland i september 1939, gjorde de ingenting under de följande månaderna – en period känd som Phoney War , Drôle de guerre eller Sitzkrieg (en ordlek på Blitzkrieg , eller blixtkrig).

År 1941 invaderade Hitlers arméer Sovjetunionen. Vid Teherankonferensen 1943 var USA och Storbritannien tvungna att erkänna att det var Röda armén som förstörde fascismen. Churchill, på uppdrag av kung Georg VI, gav Sovjetledaren Josef Stalin ett svärd av Sheffield-stål, kallat ‘Stalingrads svärd’, för att hedra modet hos de sovjetiska medborgare, som stod emot belägringen (där två miljoner dödades) och besegrade nazisterna. Men det tog ytterligare ett år för de allierade innan de gick in i kriget i Europa 1944. Vid denna tidpunkt hade den tyska militären decimerats av Röda armén (och av de allierades flygbombningar). De västerländska länderna gick in i kriget eftersom de fruktade att Röda armén skulle storma in i Tyskland och hålla en position i Europas hjärta.

För de västerländska regeringarna var den huvudsakliga motsättningen inte mellan liberalism och fascism: den var mellan det imperialistiska (eller krigs-) lägret – som inkluderade både fascister och liberaler – och det socialistiska (eller freds-) lägret. Denna motsättning pågick från 1917 till 1991 och ända genom andra världskrigets år – det antifascistiska världskriget.

Ett möte med åttonde ruttarmén på Futuyu Great Wall, 1938. [Lämnat av: Sha Fei.]

Den andra lögnen. Det var USA:s uppoffringar i Stillahavskriget och kärnvapenbomberna på Hiroshima och Nagasaki som besegrade den japanska militarismen.

Sanningen. Det världsomspännande antifascistiska kriget började inte när Tyskland invaderade Österrike 1939. Det började två år tidigare i Kina, vid tiden för Marco Polo-bron-incidenten (sammandrabbningen i juli 1937 nära Peking som markerade starten på Japans fullskaliga invasion av Kina) och fortsatte ända genom USA:s krig mot Korea, som inte avslutades förrän vapenstilleståndet 1953. Miljontals modiga patriotiska och antifascistiska människor kämpade mot japansk militarism, som drog in de värsta av högerextrema i Korea och Indokina. När USA gick in i kriget i december 1941 hade de kinesiska patrioterna och kommunisterna – liksom de nationella befrielsearméerna i Indokina och Sydostasien – bundit 60 % av de japanska trupperna, vilket gjorde dem oförmögna att anfalla Sovjets östra flank. De enorma uppoffringarna under Hundraregementsoffensiven [ Hundred Regiments Offensive ] 1940, där general Zhu De ledde 400 000 kommunistiska soldater för att förstöra japansk infrastruktur i norra Kina (inklusive 900 kilometer järnvägslinje), bör inte glömmas.

Mytologin om marinsoldaten från USA som klättrar upp på Iwo Jimas höjder eller atombomben som tvingar japanerna till kapitulation är genomgripande. Men den suddar ut det faktum, att japanerna redan hade blivit kraftigt besegrade, att de var beredda att kapitulera, och att Hiroshima och Nagasaki inte var militära mål. Det som hände i augusti 1945 handlade inte om militär strategi: det var helt och hållet en demonstration av USA:s makt, ett budskap till världen om det nya vapen som USA hade utvecklat och en varning till kommunisterna i Asien om att detta vapen kunde användas mot dem. De miljoner asiatiska arbetare och bönder som dog för att besegra fascismen – inklusive mina familjemedlemmar i Burma – raderades av svampmolnet. Den [myten] började få företräde i folkets minne. Bomben, inte de som kämpade för varje tum mark i Sydostasien, blev hjälten. Det är den andra lögnen.

54:e armén går nerför en brant bergssluttning mot en 600 fot lång gångbro över Red River vid Pa-Tu, Kina, den 9 augusti 1945. [Lämnat av: T/3 Raezkowaki.]

Den enorma sanningen. Bland dessa två lögner finns en enorm sanning som har begravts i vårt folkliga minne: fascism är förnekelsen av suveränitet och värdighet, kolonialismens fula tvilling. Det är svårt att skilja på de två. Folkmord var trots allt en konstitutiv del av kolonialstyret (tänk på de sex miljoner människor som dödades i Kongo, Tysklands folkmord på Herero- och Nama-folken i Sydvästafrika, folkmordet på ursprungsbefolkningen i Amerika och de tre miljoner bengaler som svalt ihjäl 1943).

Efter nederlaget för tysk fascism och japansk militarism återvände holländarna, fransmännen och britterna, tillsammans med sina allierade från USA, för att göra anspråk på sina kolonier i Indonesien, Indokina och Malaya . Våldet i dessa koloniala krig på 1940- och 1950-talen är groteskt. Om det nederländska försöket att återkolonisera Indonesien sade nationalistledaren Sukarno : ‘De kallar det polisinsats , men våra byar brinner, vårt folk dör och vår nation blöder för sin frihet’. Chin Peng , en malaysisk kommunist, sade något liknande: ‘Vi reste oss för att vi såg byar svälta, röster tystas av pengar och makt’. General Sir Gerald Templer , som ledde det brittiska undantagstillståndet i Malaya, sade efter ett uppror att det var en ‘by med fem tusen fegisar’ och svalt byborna genom att neka dem ris.

Byar brann. Byborna svalt ihjäl. Det var verkligheten med försöket att återerövra kolonierna, och sedan USA:s krig mot Korea. När USA inledde sina operationer i Korea sade president Harry Truman att hans armé borde använda ‘alla vapen vi har’ – en skrämmande kommentar med tanke på användningen av kärnvapen mot Japan. Men det fanns inget behov av en atombomb, eftersom flygbombningar försvann över städerna i norra Korea. Som generalmajor Emmett O’Donnell sade till USA:s senat 1951: ‘Allt är förstört. Det finns inget som står värt namnet. Det fanns inga fler mål i Korea’. Detta var deras inställning: fascism eller kolonialism – välj själv.

De västerländska kolonisatörerna återupplivade fascistiska element i Japan, Korea, Indokina och andra länder och allierade sig med dem, för att stärka en internationell axel mot arbetare, bönder och kommunister. Detta visar att de västerländska kolonialisterna inte alls var antifascister. Deras verkliga fiende var möjligheten att arbetare och bönder skulle bygga klarhet och självförtroende och välja en socialistisk framtid.

Sovjetiska trupper hissar den röda fanan på quadrigan vid Brandenburger Tor efter erövringen av Berlin i maj 1945. [Lämnat av: Jevgenij Khaldei.]

Den enorma sanningen är att det var den Sovjetiska Röda armén och de kinesiska kommunisterna och patrioterna som faktiskt besegrade Nazityskland och det militaristiska Japan. Det var dessa krafter som offrade mest mot fascismen, och förstod det intima sambandet mellan fascism, kapitalism och kolonialism. Man kan inte vara antifascist och ändå förespråka kolonialism eller kapitalism. Det är helt enkelt omöjligt. Dessa är motsatta formationer.

Mitt sinne är fortfarande i Leningrad i augusti 1942. Kom ihåg orkestern och Sjostakovitjs Symfoni nr 7 . Nazisttrupperna omringar staden. Allt är tyst. Sedan börjar musiken. Den fortsätter i en timme. Och sedan stannar musiken.

Varma hälsningar

Vijay

Översättning: Bertil Carlman

Communism Defeated Fascism Eighty Years Ago and Will Defeat it Again: The Forty-Eighth Newsletter (2025) | Tricontinental: Institute for Social Research