Jeg har grått alle tårene. Jeg har begravd illusjonene. Jeg har sørget over landsbyen som en gang føltes som familie. Nå reiser jeg meg, ikke med knyttnever, men med indre ild.

Dette er et utdrag av boka The Brave must speak.

Grace Eboué.

«Jeg vil ikke bøye meg», sa jeg til meg selv! Ikke for frykt, ikke for manipulasjon, ikke for regjeringer som later som de beskytter mens de forgifter, ikke for naboer som byttet sine sjeler for sikkerhet. Jeg vil ikke bøye meg, ikke fordi jeg er opprørsk, men fordi min ånd vet! Mine indre øyne ser gjennom teaterspillet. Min indre viten avkoder de bedragerske talene.

Jeg vil ikke bøye meg fordi min ånd er over det nivået der folks intelligens blir hånet og fornærmet. Min ånd vet hvordan frihet føles. Den vet hva det vil si å stå alene og fortsatt føle seg hel. Den vet at lydighet ikke er det samme som godhet, og at taushet, i tider som disse, ikke er fred. Det er medvirkning.

De prøvde å gjøre meg skamfull og utslette meg. Men det de ikke visste er at jeg ikke lenger søker fellesskapet deres. Jeg søker sannhet, selv om det koster meg plassen min ved bordene deres. Selv om det koster meg mitt rykte, nå som de har endret navnet mitt fra Grace til «konspirasjonsteoretiker», vil jeg bære det navnet med stolthet og det enorme ansvaret det medfører. Jeg, konspirasjonsteoretikeren, vil tre til side fordi en plass ved løgnens bord ikke er et sted jeg ønsker å sitte.

Verden hadde gått inn i en transe. En fryktforbannelse hadde senket seg. Og nesten alle, gode, snille, intelligente mennesker, falt under den. Jeg så tydelig at intelligens, slik denne verden definerer det, er evnen til å gjenta som en papegøye hva enn noen andre hadde skrevet i en bok. Men i denne verden full av forvrengte sinn, var det nødvendig å være åndssmart for å bestå testene og fellene…

Folk var ikke onde. De ble hypnotisert. Og de som turte å si ifra? Vi ble fiender, så mye at Frankrikes president Macron følte seg komfortabel med å kunngjøre at de med vilje ville irritere de uvaksinerte og gjøre livene deres vanskelige. Men befolkningen lurte aldri på hvorfor det var så viktig å injisere alle med disse mRNA-cocktailene av ikke-deklarerte ingredienser.

Men nei, de stilte ikke spørsmålet; i stedet sa de at vi var egoistiske. De sa at vi var farlige. De sa at vi var konspirasjonsteoretikere, opprørere og dårer. Men jeg sier dette nå, med klarhet:

«Hvis det å nekte å bøye seg for frykt gjør meg farlig, la meg da være den farligste kvinnen du noen gang har møtt!»

Jeg sluttet å vente på forståelse, håpe på unnskyldninger og prøve å forklare meg selv for folk som allerede hadde bestemt seg for hva de ville tro, til tross for advarslene fra sensurerte leger, varslere og velvitende venner som meg. I stedet begynte jeg å legemliggjøre den egenskapen som var ment å bringe skam over meg; jeg ble farlig og begynte å snakke høyere, skrive bredere og sende universelle tanker om styrke, ikke for hevn, men for oppvåkning.

Dette handler ikke bare om Norge; det handler ikke bare om COVID. Dette handler om en global glemsel, en glemsel av indre viten, fordi enhver ånd med en grunnleggende grad av bevissthet kunne føle at det var noe mistenkelig, ondt, uetisk og invaderende ved hvordan denne plandemien utfoldet seg.

En glemsel av ånden, av ens egen suverenitet og av selvrespekt for ens egen evne til å velge. En glemsel av hvem vi er når vi ikke blir fortalt hva vi skal frykte. Så jeg skriver, snakker og blir, ikke fordi jeg er fryktløs, men fordi jeg har valgt å ikke leve i frykt.

«Du kan miste alt; vennene dine, komforten din, omdømmet ditt, men fortsatt beholde ånden din intakt».

Og det er den største seieren av alle. Jeg vil ikke bøye meg. Ikke nå. Ikke noensinne!

---

Dette er et avsnitt i boka The Brave must speak av Grace Eboué. Det er gjengitt med forfatterens velvillige godkjenning. Teksten er oversatt fra engelsk av oss og eventuelle svakheter i oversettelsen er vårt ansvar.

Om forfatteren

Grace Eboué er en mangesidig kamerunskfødt artist bosatt i Norge, kjent som singer-songwriter, musiker, forfatter og foredragsholder.

Musikalsk karriere

Utgivelser inkluderer album som «À cœur ouvert» og singler som «A sango’a mboa», «Djame ma», «Ready to be Powerful (Hero NOW!)», «Sommerfuggel i vinterland» og «Igjen».
En flerspråklig, sjangerblandende musiker: hun vever afrobeat, soul, pop, bossa nova, bikutsi, techno og gospel inn i sangene sine. Grace er hyllet for sin livlige, engasjerende og styrkende scenepersona, som kombinerer musikk, historiefortelling, hovedrefleksjoner og publikumsinteraksjon.

Hun snakker fem språk, noe som gjør at opptredenene hennes resonnerer både kulturelt og følelsesmessig. Tekstene hennes reflekterer ofte over kjærlighet, politikk, urettferdighet, spiritualitet og sosial endring.

Se hennes videoer .

Forfatter og foredragsholder

Forfatter av «Je te cherchais et je me suis perdue», et rørende sakprosaverk som forteller om hennes immigrantreise fra Kamerun til Frankrike og deretter Norge. Boken utforsker temaer som migrasjonsmyter, indre helbredelse, selvoppdagelse og gjenoppretting av afrikansk handlefrihet og lederskap. Den har blitt rost for sin emosjonelle råhet, som oppmuntrer til personlig refleksjon og bredere kulturell diskurs. Arbeidet hennes blir ofte beskrevet som terapeutisk og opplysende, og utforsker temaer som rettferdighet, håp, kjærlighet og spiritualitet på dypt personlige måter.

Grace Eboué er en uavhengig, uttrykksfull og kulturelt flytende kunstner og forfatter. Hun tilbyr en rik kombinasjon av musikk, skriving og foredrag som resonnerer med både hjerte og sinn. Hun bruker sin personlige reise til å knytte bånd og inspirere. Som en kreativ kraft blander hun musikalsk dybde med inderlig historiefortelling, og krysser kulturelle grenser med varme og autentisitet. Arbeidet hennes oppfordrer publikum til å reflektere over global styring, økonomiske, politiske og sosiale spørsmål, samt selvinnsikt og indre transformasjon.

Fra vaskeseddelen til boka:

Hva skjer når frykt blir lov, og tvungen taushet blir dyd?

I De modige må snakke bryter Grace, en afrikansk kvinne som bor i en liten norsk by, stillheten for å avsløre en virkelighet skjult under overflaten av nordisk komfort.

Med gjennomtrengende klarhet og åndelig innsikt avdekker hun de skjulte krigene som føres mot den menneskelige ånd gjennom lumsk tvang, økonomisk vampyrisme og psykologisk betinging. Fra manipulasjonen under COVID-19-æraen til de kvelende lagene av beskatning, trekker hun forbindelser som de fleste er for redde til å se.

Dette er ikke bare en politisk kritikk, men et åndelig manifest, en advarsel, et speil, en ild. Hvis du noen gang har følt at noe er galt med verden, men ikke kunne finne ordene, er denne boken din stemme. Den er skrevet for å bryte deg åpen og riste deg opp. I denne boken vil du finne livsleksjoner og en tankegang som hjelper deg å motstå et ondt system.

De modige må snakke. Og nå gjør hun det.

USA lanserer en rekke luftangrep under store kamper mellom USA-støttede styrker og al-Shabaab i Somalia.

Dave DeCamp.

Av Dave DeCamp , 3. juli 2025

US Africa Command sa i en pressemelding torsdag , at deres styrker lanserte flere luftangrep i Sør-Somalia mellom 27. og 30. juni, en periode da somaliske medier rapporterte om store kamper mellom en USA-støttet styrke og al-Shabaab.

Det er uklart hvor mange angrep AFRICOM lanserte under slaget, men det betyr at USA nå har lansert mer enn 45 luftangrep i landet i år og er på god vei til å slå den årlige rekorden, som president Trump satte til 63 , i løpet av sin første periode i 2019. I tillegg til luftkrigen mot al-Shabaab i det sørlige og sentrale Somalia, har USA også lansert luftangrep mot en ISIS-avdeling i den nordøstlige Puntland-regionen.

AFRICOM ga ingen detaljer om de siste angrepene, annet enn å si at de ble rettet mot al-Shabaab vest for byen Kismayo, i nærheten av landsbyen Buulo Xaaji, som ligger i Somalias Jubaland-region. «Spesifikke detaljer om enheter og ressurser vil ikke bli frigitt, for å sikre fortsatt driftssikkerhet» , sa kommandoen.

Siden april har AFRICOM sluttet å dele estimater av tap og vurderinger av sivile skader. Ifølge somaliske medier lanserte Danab, en USA-trent styrke for spesialoperasjoner, en offensiv mot al-Shabaab nær landsbyen Buulo Xaaji, og det somaliske forsvarsdepartementet sa i en uttalelse 30. juni, at styrkene drepte mer enn 50 al-Shabaab-krigere i området i løpet av de foregående fem dagene.

Rekrutter fra den somaliske nasjonale hæren Danab Advanced Infantry Brigade, markerer fullføringen av deres intensive grunnleggende treningsprogram på Baledogle Military Airfield, Somalia, 9. april 2023 (amerikansk militærfoto via DVIDS)

Forsvarsdepartementet sa at operasjonen ble utført med støtte fra «internasjonale partnere» og at «påfølgende luftangrep» ble lansert under slaget. De erkjente dødsfallet til to av sine soldater, mens al-Shabaab hevdet at de drepte seks USA-trente tropper.

Forsvarsdepartementet hevdet at styrkene tok kontroll over området, mens al-Shabaab hevdet å ha slått tilbake angrepet. Departementet sa også at Danab kjempet sammen med Jubaland Darawish, en lokal sikkerhetsstyrke.

I fjor avviste den USA-støttede føderale regjeringen valgresultatene i Jubaland, noe som førte til at delstaten Jubaland suspenderte båndene til regjeringen. Sporadiske sammenstøt mellom regjeringstropper og lokale landstyrker i Jubaland har brutt ut siden den gang, men de ser ut til å fortsette å samarbeide mot al-Shabaab.

Den USA-støttede regjeringen, ledet av president Hassan Sheikh Mohamud, kontrollerer en liten del av territoriet innenfor Somalias internasjonalt anerkjente grenser og anses for å være svært svak. Eksperter innen kontraterror har oppfordret regjeringen til å forhandle med al-Shabaab , og sier at en militær seier mot den militante gruppen ikke er mulig.

Al-Shabaab har ført en relativt vellykket offensiv mot regjeringsstyrkene, nok til at USA har diskutert muligheten for at Mogadishu faller til den militante gruppen. 10. april rapporterte New York Times at tjenestemenn i utenriksdepartementet foreslo å stenge den amerikanske ambassaden i Mogadishu og evakuere det meste av amerikansk personell på grunn av trusselen. Men andre embetsrepresentanter, deriblant Sebastian Gorka, den øverste embetsrepresentanten for kontraterrorisme i Det nasjonale sikkerhetsrådet, oppfordret USA til å eskalere i Somalia og fordoble sin politikk for å støtte regjeringen, og de ser ut til å ha vunnet den interne debatten.

Hauker som favoriserer fortsatt intervensjon i Somalia fremstiller al-Shabaab som en stor trussel mot USA, på grunn av sin størrelse og al-Qaida-tilknytning, men det er en utbredt oppfatning at gruppen ikke har ambisjoner utenfor Somalia.

Al-Shabaab ble født ut av en USA-støttet etiopisk invasjon i 2006, som veltet Islamic Courts Union, en koalisjon av muslimske grupper som en kort tid holdt makten i Mogadishu, etter å ha kastet ut CIA-støttede krigsherrer. Al-Shabaab var den radikale avleggeren av Islamic Courts Union. Gruppens første registrerte angrep var i 2007 , og det var ikke før i 2012 at al-Shabaab sverget lojalitet til al-Qaida.

---

US Launches Series of Airstrikes During Major Battle Between US-Backed Force and Al-Shabaab in Somalia

Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad

Israel kan beholde deler av Golan hvis det islamistiske HTS får Tripoli og Bekaa-dalen.

Av Jason Ditz .

Antiwar.com , 6. juli 2025.

Israelske medier har begynt å rapportere nye detaljer om de syrisk-israelske fredssamtalene som har pågått en stund, og utrolig nok ser de ut til å antyde at avtalen sentrerer seg rundt diskusjoner om å stykke opp deler av Libanon, for å gi det til Syrias islamistiske regjering .

Normaliseringen var sterkt sentrert rundt den israelske okkupasjonen av Golanhøydene. Israel invaderte og okkuperte deler av Golan i 1967, og invaderte ytterligere deler av Golan i desember, etter at Assad-regjeringen ble avsatt. Den nye Hayat Tahrir al-Sham-regjeringen (HTS) har hevdet at den offentlige folkemeningen forplikter dem til å prøve å få Golan tilbake.

Eller i det minste en del av Golan. Israelske medier antyder at et kompromiss som diskuteres, vil føre til at Israel returnerer en tredjedel av Golan til Syria, i det minste nominelt *, men muligens med Israel som får lov til å fortsette å leie den, og deretter kompensere Syria med deler av Libanon.

*(Nominell brukes om noe som gjelder eller fungerer formelt, offisielt, teoretisk, eller «bare i navnet», men ikke nødvendigvis i praksis eller i virkeligheten. Kilde: snl.no. O.a.)

HTS er angivelig opptatt av å erobre Tripoli, (historisk Tripoli i Levanten, ikke byen med samme navn i Libya), og hevder at den er en by med sunnimuslimsk flertall og ble skilt fra det egentlige Syria under den franske mandatperioden fra 1923 til 1946. De vil angivelig også ha Bekaa-dalen .

Dette fremstår som uaktuelt for Libanon, selvfølgelig, men det er ingen indikasjoner på at de engang er involvert i diskusjonen. Dette gir samtalene preg av at Israel og Syria diskuterer hvordan de skal dele opp sin mindre nabo.

Tripoli er Libanons nest største by, og over 8 % av byens befolkning er alawitter. Det er et annet mulig problem med at Syria annekterer byen, fordi det har vært massakrer på alawitter i det nordvestlige Syria, noe som har resultert i at over ti tusen har flyktet inn i Nord-Libanon og Tripoli-området. Nå ser det ut til at byen de flyktet fra også blir krigsbytte.

Under dette forslaget vil Israel også få en avtale om vanndeling med Syria og Tyrkia, og vil få lov til å bygge en rørledning fra Eufrat-elven. Det er uklart fra rapporten, hvor langs Eufrat-elven denne rørledningen vil bli koblet til, men elven renner gjennom Tyrkia, nordøst-Syria og Irak, selv om det ikke er noe som tyder på at Irak på noen måte er involvert i disse diskusjonene.

En avtale med Syria som innebærer at de tar over deler av Libanon med israelsk velsignelse, vil antagelig sette en stopper for samtalene om at Israel normaliserer forholdet til Libanon, men siden Israel synes motvillig til å slutte å angripe Libanon eller okkupasjonen av Sør-Libanon, var det sannsynligvis liten sjanse for at det skulle skje uansett.

Israel dreper én, sårer seks i angrep på Sør-Libanon

Libanons visestatsminister: Israel bryter systematisk våpenhvilen.

Av Jason Ditz , 6. juli 2025

Israel fortsetter systematisk å bryte våpenhvilen med Libanon, senest forrige helg, ifølge visestatsminister Tarek Mitri . Angrepene ble rapportert over hele Sør-Libanon, og drepte minst én og såret seks andre.

Det dødelige angrepet var et droneangrep mot Bint Jbeil, der et angrep på et kjøretøy drepte en person og såret to andre . Ofrene ble ikke identifisert, selv om IDF som vanlig hevdet at de hadde drept noen fra «elitestyrken Radwan» .

Et annet angrep ble rapportert mot et hus i Hasbaya-distriktet , og såret en person. En annen ble såret i et angrep i byen Shebaa , og to andre ble alvorlig såret i et angrep på en bil nær Shaqra .

Nylig bilde av ødeleggelser i Ain Baal. (Foto: Leger Uten Grenser i Sør-Libanon ©

Foreløpig har det ikke vært noen bekreftede angrep på søndagen, selv om det har vært mange rapporter om israelske droner observert over byer og landsbyer over hele området , så slike angrep kan skje når som helst.

Siden våpenhvilen i november har Israel utført tusenvis av angrep mot Libanon, for det meste sør i landet, og drept eller såret et stort antall mennesker som aldri ble endelig identifisert, selv om IDF nesten alltid posthumt forfremmer dem som høytstående Hizbollah-medlemmer.

Israel har også bygget fem militære utposter inne i Libanon, som de fortsetter å okkupere. Den libanesiske regjeringen har presset på for at Israel skal trekke seg tilbake og slutte å angripe, begge ting som var påkrevd under våpenhvilen. Så langt har imidlertid Israel bare fortsatt å angripe, og USA som garantist for våpenhvilen, har ganske enkelt presset Libanon til å gjøre flere innrømmelser.

---

Disse artiklene ble publisert av Antiwar.com :

Report: Syria Talks With Israel Involve Seizing North Lebanon

Israel Kills One, Wounds Six In Attacks on Southern Lebanon

Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad

---

Jason Ditz er seniorredaktør for Antiwar.com. Han har 20 års erfaring innen utenrikspolitisk forskning, og arbeidet hans har dukket opp i The American Conservative, Responsible Statecraft, Forbes, Toronto Star, Minneapolis Star-Tribune, Providence Journal, Washington Times og Detroit Free Press.

Dave DeCamp er nyhetsredaktør for Antiwar.com, følg ham på Twitter @decampdave.

Ifølge Kreml sa Putin at han ikke ville trekke seg fra sine krigsmål.

Av Dave DeCamp.

Antiwar.com, 3. juli 2025.

President Trump snakket med Russlands president Vladimir Putin på torsdag og sa etter samtalen at han ikke «gjorde noen fremskritt» i spørsmålet om Ukraina-krigen.

«Vi hadde en samtale, det var en ganske lang samtale, og vi snakket om mange ting, inkludert Iran. Og vi snakket også om krigen med Ukraina, og det er jeg ikke glad for» , sa Trump til journalister før han gikk ombord på Air Force One.

På spørsmål om det ble gjort noen fremskritt om krigen i Ukraina, sa Trump: «Nei, jeg gjorde ingen fremskritt i dag med ham i det hele tatt» .

Ifølge Kreml fortalte Putin Trump at Russland ikke ville gi opp sine krigsmål. «Vår president sa at Russland vil nå sine mål, det vil si eliminere de velkjente grunnleggende årsakene som førte til den nåværende situasjonen, til den nåværende harde konfrontasjonen. Og Russland vil ikke gi opp disse målene» , sa Putins assistent Yury Ushakov.

Samtalen mellom de to lederne kommer etter at USA stoppet forsendelsen av noen typer luftvern og annen ammunisjon til Ukraina, på grunn av minkende amerikanske lagre. Ushakov sa at Trump og Putin ikke diskuterte de stoppede amerikanske forsyningene til Ukraina.

Krigen i Ukraina har fortsatt å rase til tross for Trumps dialog med Russland og presset for en våpenhvile, ettersom de to sidene fortsatt er veldig langt fra hverandre, om deres betingelser for å få slutt på konflikten. Pausen på noen amerikanske militære hjelpeforsendelser kan øke sannsynligheten for at Ukraina gjør innrømmelser til Russland. Ukrainas president Volodymyr Zelensky sa onsdag at Ukraina holdt samtaler med USA for å «avklare» spørsmålet om amerikansk militærstøtte til Ukraina.

En av de viktigste blindgatene er over spørsmålet om territorium, ettersom Russland vil at Ukraina skal anerkjenne fire ukrainske oblaster som Moskva annekterte i 2022 som en del av Russland, noe som vil kreve at ukrainske styrker trekker seg tilbake fra territorium landet holder i disse regionene.

Under kortvarige forhandlinger i de første dagene av Russlands invasjon av Ukraina, i mars og april 2022, var Russlands hovedkrav ukrainsk nøytralitet . Biden-administrasjonen frarådet disse forhandlingene , og senere samme år erklærte Russland sin annektering av de fire ukrainske oblastene og la anerkjennelsen av dette territoriet som del av Russland til sine krav om å få slutt på krigen.

---

Denne artikkelen er hentet fra Antiwar.com :

Trump Speaks With Putin, Says He Didn’t ‘Make Any Progress’ on Ukraine

Oversatt for steigan.no av Espen B. Øyulvstad

---

Se også:

Russia angered with Azerbaijan double game with Ukraine

Iran NO Truth US Talks Resume, Israel Hid Iran Missiles Hit 5 Key Sites; Trump Out Of Russia Options

Dave DeCamp er nyhetsredaktør for Antiwar.com, følg ham på Twitter @decampdave.

I en høring i Kongressen i USA i 2016 sa daværende assisterende utenriksminister Victoria Nuland at amerikanske rådgivere var plassert i 12 ukrainske departementer, amerikansk-trente politifolk opererte i 18 byer, det amerikanske finansdepartementet nedla 60 ukrainske banker samtidig som de beskyttet innskytere på en praktisk måte, og 266 millioner dollar var investert i trening av ukrainske tropper.

Hele vitnemålet til Nuland finnes her:

Testimony of Victoria Nuland, Assistant Secretary, Bureau of European and Eurasian Affairs Senate Foreign Relations Committee Hearing: “Ukrainian Reforms Two Years after the Maidan Revolution and the Russian Invasion”.

Victoria Nuland var en av sjefsarkitektene bak det CIA-styrte kuppet i Kiev i februar 2014, og hun skrøt allerede før kuppet av at USA hadde investert 5 milliarder dollar i regimeskifte i Ukraina.

Og likevel fortsetter mediene og politikerne å fortelle oss at Russlands invasjon i februar 2022 var «uprovosert».

Les: Meet the Americans Who Put Together the Coup in Kiev

Satellittbilder analysert av forskere ved Oregon State University viser at iranske missiler traff fem israelske militæranlegg under forrige måneds 12-dagers krig, ifølge en rapport fra Telegraph .

Den britiske avisen skriver at seks iranske missiler traff mål i de nordlige, sentrale og sørlige regionene av de israelsk okkuperte områdene, inkludert et etterretningssenter og en logistikkbase.

Funnene var basert på radarsatellittdata som identifiserte eksplosjonsskader som samsvarte med missilangrep.

Disse angrepene var tidligere ikke offentliggjort av det israelske militæret på grunn av strenge sensurlover. Israelske myndigheter har ikke offentlig erkjent angrepene, og det israelske militæret nektet å kommentere da de ble kontaktet av Telegraph, sa avisen.

Militærsensurlover i Israel begrenser publiseringen av sensitiv sikkerhetsinformasjon, spesielt under aktive konflikter.

Under krigen hevdet israelske tjenestemenn og USA at omtrent 84 % av de iranske missilene ble avskåret av israelske og amerikanske luftforsvarssystemer.

Ifølge Telegraph indikerer imidlertid dataanalyse at et økende antall iranske missiler trengte gjennom det mye omtalte luftforsvaret i løpet av de første åtte dagene av konflikten.

Siden 1948 har ingen andre enn Iran jevnet med jorden dusinvis av bygninger i Tel Aviv, utslettet over 11 300 leiligheter, angrepet militærbaser, flyplasser og energidepoter på bare 12 dager – og tvunget Israel til å trygle om våpenhvile.

Financial Times skrev sommeren 2023 at BlackRock and JPMorgan help set up Ukraine reconstruction bank , altså BlackRock og USAs største bank skal opprette en «gjenoppbyggingsbank» i Ukraina. Banken skulle få en åpningskapital på 411 milliarder dollar. Til sammenlikning var Ukrainas totale bruttonasjonalprodukt 190 milliarder dollar i 2024. Åpningsverdien til fondet var altså tenkt å være mer enn det dobbelte av landets samlede BNP.

Nå er planen gitt opp.

BlackRock har droppet dette investeringsfondet.

Det er Bloomberg som skriver dette. Dette er også omtalt med skuffelse i Kyiv Post.

I virkeligheten ble denne beslutninga tatt for lang tid siden. BlackRock bestemte seg for dette da Trump vant valget i USA. Da innså de at det ikke ville bli noen investorjubel i Ukraina.

Philipp Hildebrand, nestleder i BlackRock, hadde tidligere sagt at prosjektet var utformet for å kombinere tilskudd, gjeldsinstrumenter og egenkapital.

I januar bestemte imidlertid BlackRock seg for å stanse prosessen, med henvisning til «mangel på interesse» – hovedsakelig fra USA. Washington støttet ikke formelt initiativet, til tross for Ukrainas forventninger.

En talsperson for BlackRock bekreftet at selskapet avsluttet sitt pro bono-rådgivningsarbeid for det ukrainske fondet i 2024 og for øyeblikket ikke har noe aktivt mandat fra den ukrainske regjeringen.

Det var forventet at Ukrainas gjenoppbyggingsbank, som ble utviklet med hjelp fra store globale investeringsbanker, inkludert BlackRock og JPMorgan Chase, skulle ha startet driften i løpet av året i januar 2024.

Kyiv Post skriver at Frankrike jobber med at alternativ, men man kan trygt gå ut fra at den fuglen aldri kommer til å fly. Når verdens dtørste investeringsfond klarer å skaffe interesserte investorer er det totalt usannsynlig at Macrons Frankrike skulle klare det. De klarer jo knapt å skaffe investorer til egen industri.

Det var meningen at BlackRocks Ukraina-fond skulle bli presentert på Ukraine Recovery Conference i Roma neste uke, men det blir det altså ingenting av.

Men næringsminister Cecilie Myrseth skal dit og norske skattebetalere må regne med at hun vil øse ut enda noen norske skattemilliarder. Hva er det man sier: Fools rush in where angels fear to thread? (Idiotene stormer inn der englene ikke tør gå.)

Om Øystein Norengs bok Kraften, makten og pengene

I Norge har det skjedd et strømran som et nasjonalt kupp. De økte strømprisene er et resultat av at inntekten til strømbrukerne, husholdningene og næringslivet, er overført  til produsentene og selgerne av kraft, og til staten gjennom skatter og avgifter. Dette skriver Øystein Noreng om i boka Kraften, makten og pengene som nylig blei utgitt.
Forlaget skriver om boka: « Det skandaløse er at et omfattende inngrep i norsk økonomi som dette aldri har vært gjenstand for politisk debatt eller demokratisk behandling ». Det var ikke noen nødvendige markedsbehov for å øke strømprisene, skriver Noreng i boka.

Av Ove Bengt Berg.

Øystein Noreng er professor em. i petroleumsøkonomi med en doktorgrad fra Paris i statsvitenskap. Han har dessuten vært tilsatt i Statoil, Finansdepartementet og Rockefellersenteret i New York. Norengs bok er utgitt på Svein Sandnes Bokforlag i serien Norge i en ny verden. Fordi seriens redaktører mener at en sånn bokserie er nødvendig da de etablerte partiene mister grepet om velgerne fordi de ikke kommuniserer med velgerne om de sakene velgerne er opptatt av. Som en norsk variant av det Wolfgang Streeck har kalt « De utstøttes tilbakekomst ». Forlagets serieredaktører mener at Noreng med boka presenterer et urovekkende, men nødvendig og sant bilde av norsk energipolitikk. Og det gjør Noreng.

Norengs formål med boka er å drøfte spranget i de norske  strømprisene med Norges valutaproblem. Og det politiske spillet i Norge om strømpriskrisen, de europeiske problemene med elektrisitetsforsyninga. Og hva som kan skje framover. Det lykkes han godt med.

Øystein Noreng. Foto fra boka .

Boka er på nesten 200 sider pakka med analyser basert på fakta og med en forståelse av ikke bare økonomi og energimarkedet, men også med allsidig politisk analyse. Det bidrar til å heve nytten av boka at forfatteren ikke bare har greie på økonomiske forhold, hele energimarkedet gjennom mange tiårs allsidig praktisk arbeid med energi, men også skjønner seg godt på politikk, det vil si politiske vedtaksprosesser med sin praktiske erfaring med politikkutforming med utgangspunkt i en fransk doktorgrad i politisk vitenskap.

Da stod Norges ledere imot. Det er tragisk at Norge er nå er styrt uten å prioritere å ivareta norske interesser. Tegning fra bladet Vikingen 1906.

Den kampen om fellesskapets eiendom til vannkrafta som raste for over hundre år sia, og der nasjonens og folkets eiendomsrett blei vedtatt til stor og viktig betydning for Norges næringsliv og det norske folkets velferd, er over og er tapt nå. Verdien av elektrisiteten er gitt til aktører, dels statlige, som gjør hva de vil og sørger for at EU styrer strømpolitikken noe som gir disse statlige oligarkene mest inntekter. Mens kampen om eierskapet til norsk vannkraft foregikk i full offentlighet for mer enn 100 år sia, er det i dag ingen offentlig diskusjon om dette helt avgjørende eierskiftet.

Kapitlet om strømkuppet er nærmest opprørende å lese med sin dokumentasjon av hva som har skjedd og hvem som har tapt og tjent på de økte strømprisene. Dette er opplysninger som de statsfinansierte mediene sørger for å holde skjult. Noreng viser til at i første kvartal i 2020 betalte husholdningene 33 øre per kilowattime,  og i tredje kvartal 2022 åtte ganger så mye, kr 2,62. Stortinget var i 2021 veldig opptatt av den sterke økninga av strømprisen fram mot vinteren 2021. Støres regjerings påstand med støtte av «opposisjonen» er at de høye strømprisene har økt som en følge av Russlands invasjon i Ukraina i februar 2022. Det er en påstand som er i strid med faktum, prisene steig før av helt andre grunner.

Økninga av strømprisene er et resultat av en bevisst politikk, lagt til rette og utvikla av tidligere regjeringer over lang tid. Noreng skriver om hensikten med omlegginga av eiendoms- og styringsrett over prisen uten å ta hensyn til samfunnet: « Signalet er bevisst nedprioritering av sysselsetting til gunst for kapitalinntekter. Salg av billig kraft til de tyske statsbaner viser også en nedprioritering av norske kunder. Volum og priser på kontraktene med utenlandske strømkunder er imidlertid en statshemmelighet i Norge ».

Utenom den usanne påstanden om at Ukrainakrigen er årsak til økninga av strømprisene, går Noreng nærmere inn på de sosiale konsekvensene for strømpolitikken. At strømstøtta som blei innført er gunstigst for dem med høyest inntekt. Og alle de sprikende og motstridende forklaringene på at strømprisene øker.

Hvorfor skal vi ha offentlig eie av strømproduksjonen hvis innbyggerne og næringslivet ikke skal få noen fordel av det, spør Noreng. Det er det et eget avsnitt om.

Noreng tar også grundig for seg hva som er av regler i EU og hva som gjelder etter EØS-avtalen. Han viser til at der EU-medlemmet Frankrike har vedtatt å måtte ta nasjonale hensyn til egen nasjons interesser, og gjerne politiske hensyn til at det er nødvendig for ethvert fransk regime å ta litt hensyn til å ikke provosere befolkninga så mye at de må gå av. Norges ledere gjør i stedet alt for å tekkes det de tror er EUs vilje uten å tørre å ta hensyn til norske interesser.

Noreng påviser norske politikeres uvitenhet da Erna Solberg  som statsminister lovpriste det frie markedet med karakteristikken « da går kraften der behovet er størst, og prisen er høyest ». Det som skjedde vinteren 2024 skriver Noreng var at « kjøpere med mange penger, som Tyskland, ved statlige subsidier kunne by opp prisene på gass og strøm, til ulempe for andre kjøpere, for deretter ved nye subsidier selge gassen og strømmen til lavere priser til egne forbrukere, også til ulempe for andre. …Tyske subsidier driver opp strømprisene for norske brukere ». Som Noreng skriver, Solberg burde ha sagt, om hun skjønner noe som helst av energimarkedet, at i det påståtte frie markedet, går krafta ikke går dit behovet er størst og prisen er høyest, men « da går kraften dit myndighetene har mest penger til å sikre sine forbrukere ».

Noreng konstaterer at « det er påfallende at for EØS-landet Norge skal det være vanskelig å gripe inn overfor strømprisene, mens … » alle andre EU-land kan gjøre det ingen norsk regjering tør gjøre; å ivareta egne nasjonale interesser.

Er fallet i kronekursen tilsikta? På ti år fra 2013 halverte verdien av den norske krona seg overfor euro. Det er ikke lett å forstå denne betydelige svekkinga av kroneverdien når Norge er en gjeldfri nasjon med en formue som utgjør ti ganger statsbudsjettet og med overskudd i årlige budsjetter. Lav kronekurs svekker vanlige lønnstakere mest, ikke fordi utenlandsreiser blir dyrere, men fordi alle de importerte varene vi kjøper blir dyrere. Samtidig med at kronekursen faller, stiger verdien av oljefondet. Da får store regjeringspartier mer penger til å kjøpe politisk støtte fra små særpartier for å beholde regjeringsbilene.

Noreng skriver kunnskapsrikt og inngående om alle kompliserende forhold som har betydning for valutakursen — som generell tillit og finansfolks mulige tru på eller frykt for at det grønne skiftet blir reelt. Det er likevel vanskelig å forstå at det ikke er en ønska utvikling med lavere kronekurs og at det ikke finnes opposisjon i Norge mot en sånn utvikling.

Energi, alt fra produksjon, til bruk, til pris og den makta det er å ha energi, er ikke allmenn kunnskap i Norge. Det er nasjonalt skadelig. Trass i at Norge er Europas eneste energistormakt. Vi har olje, vi har gass og vi har vannkraft. Denne makta bruker norske statsledere til å krype på knær for EU og alle andre Europas stater. Tross denne betydelige makta Norge har, finnes det ingen tenkelig regjering i Norge som tør å bruke denne makta til fordel for Norge.

Virkeligheten er at det finnes ingen annen stat i hele verden der det nasjonale politiske ledersjiktet er så ivrig å underkaste seg øvrige land på bekostning av egne interesser. Sjøl stater som nesten ikke har nåla i veggen er mer opptatt av å ivareta egne interesser enn det ynkelige norske ledersjiktet.

Noreng trekker fram et politisk ønske på energisektoren som har økonomiske politiske implikasjoner som det er grunn til å poengtere. Nestleder i Høyre, Nicolai Astrup vil selge Statkraft, viser Noreng til. Er det til Tyskland Astrup vil selge Statkraft til? Tør Høyre, eller noen i Norge, kreve betalt for salget? Noreng oppsummerer, uten å ta med betydninga av olje og gass, bare vannkraft, og setter Astrups ønske om salg av Statkraft inn i et tidligere tysk ønske:

« Kraftselskap i EU, ikke minst i Tyskland, kan derimot ha en sterk interesse av kontroll over norsk vannkraft på grunn av fleksibiliteten og muligheten til å styrke topplasten. I ettertid kan det fortone seg som en realisering av en av planene fra 1930-årene for Großraum Europa ».

Det er ikke lett å forstå verken det nasjonale knefallet eller alle de markedsmessige, økonomiske og politiske forholda knytta til energipolitikken. For dem som vil prøve å forstå hva alt dette dreier seg om, er det beste rådet jeg har er at de bør kjøpe og lese denne boka om Kraften, makten og pengene før den blir utsolgt. Boka er en motstemme — en grundig og viktig motstemme.

PS: Boka er i en delikat fysisk  form.
Den kan bestilles hos Svein Sandnes Bokforlag .

Denne artikkelen ble publisert av Politikus .

Vår svenske skribent Bertil Carlman har skrevet en artikkelserie om demokrati og diktatur. Dette er første del i en serie på fire.

Bertil Carlman.

I den intressanta artikeln Dagen etter seiersdagen skriver Esha Krishnaswamy : «Mens verden feiret 80-årsjubileet for Seiersdagen tidligere i mai, spredde man en komfortabel historie om at nazistene forsvant ut i eteren, for aldri å bli sett igjen. Dessverre er dette bare en myte. Verken Wehrmacht, nazistene eller deres kollaboratører bare forsvant. I stedet, dagen etter Seiersdagen, ble mange nazistiske tjenestemenn og deres kollaboratørstyrker rekruttert av Vesten for å fortsette sin kamp mot kommunismen.» Vad är då detta ’kommunism’, som tydligt sedan lång tid tillbaka uppfattas som det grundläggande stora hotet mot Väst. I Väst är det framför allt USA-imperiet, den döende hegemonen, som ser det så. På senare tid har vi även sett, att ett antal tidigare relativt självständiga stater i Europa, som Schweiz, Finland och de skandinaviska länderna, helhjärtat slutit upp i denna syn. Hegemonen ser tydligt Kina som det största hotet. Lyssna till exempel på förre sjöofficeren i USA:s flotta, Bobby Jones China Quickly OUTMANEUVERS Trump as he SURRENDERS . Ben Norton har också skrivit och talat om detta tydliga utpekande av Kina som det stora hotet. US VP JD Vance announces new strategy of blatant imperialism, aimed at China .

För den stora majoriteten av invånarna i Väst, är kommunism framför allt en ideologi som är emot demokrati. Men nu är även begreppet demokrati ett mycket komplext begrepp.

Wikipedia skriver: « Demokrati är ett styrelseskick där makten i en stat eller annan organisation utgår från dess medborgare, invånare, deltagare eller medlemmar. Demokrati är ett omtvistat politiskt begrepp och det finns många olika sätt att definiera och kategorisera demokrati. Det är dock oomtvistat att demokrati innebär att folket har den slutgiltiga makten över staten.» Sista meningen är dock en lögn. Den lögnen beror på att W. använder ordet/begreppet folket som något entydigt. Att folket, beroende på hur man definierar det, består av olika klasser, med olika och i väsentliga avseenden motstridiga intressen ingår inte i Wikipedias förklaring. W. utgår ifrån den i Väst härskande borgarklassens definition. (Vad är då borgarklass; kan man naturligtvis fråga!) Det finns många ord eller begrepp som är problematiska ur denna synpunkt. Så skriver t.ex Vijay Prashad i sin artikel Please Ensure That the Planet Does Not Burn «Problemet med termen antropocen (som började användas först av forskare, sedan av samhällsvetare) är att den antyder att människor – som en odifferentierad helhet – har skapat den ekologiska kris vi står inför. Detta tonar subtilt ner det kapitalistiska systemets roll och dess medföljande klass- och nationella klyftor.» Vi måste alltid vara medvetna om att den härskande klassen ständigt också använder språket som ett vapen för att behålla sin makt; i stort som i smått, i riksdag såväl som på enskilda arbetsplatser och informationsorgan. När jag nu avser att närmare syna begreppet demokrati så är det utifrån staters styrelseskick, och har alltså inget med föreningsdemokrati eller arbetsplatsdemokrati eller liknande att göra. Och eftersom framförallt Kina utpekas, så kommer min genomgång att vara koncentrerad på utvecklingen i det landet.

För oss i Skandinavien så handlar beskrivningen om ländernas demokrati framförallt om mer formella frågor som yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsrätt och rösträtt. Vi tar frågor som säkerhet, mat för dagen, tak över huvudet, sjukvård, åldringsvård och utbildning som mer eller mindre självklara; åtminstone fram till för några årtionden sedan. I det Globala Syd är det inte så. Därför har naturligtvis misstänksamheten gentemot oss i Väst alltid varit stor. I vår så kallade hjälp till länderna i det Globala Syd, så predikar vi ständigt om de mer formella frågorna, men är mycket sällan i grunden behjälpliga med de mer basala frågorna. Ett glädjande uppror mot detta hyckleri sprider sig nu. Tydligast ser vi det i Afrika. Där är det till och med så, att många människor nu klart säger «Vi vill inte ha er demokrati!» Startskottet för den senaste frigörelsevågen har gått. Mängder av kanaler på Youtube visar detta: Botswana’s New President Joins Forces with Captain Traoré | Demands African Military Industry . Exemplet för fram ett allvarligt ’hot’ mot framförallt USA-imperiet, det handlar nämligen om frigörelse från beroendet av Västs vapenindustri, den industri som genererar vapenlobbyn, som sedan till mycket stor del ekonomiskt skapar grunden för den parlamentariska form av demokrati som vi har i Väst, framför all i USA.

Alla västerlänningar i min ålder fick i skolan lära sig svaret på vad som menas med demokrati. Jag har skrivit om det tidigare Vasallene MÅ kalle Russland «et regime» , men tar det igen, eftersom flera länder, vilka följer dessa kriterier, som till exempel Ryssland, ändå anklagas för att vara diktaturer, autokratier eller liknande. Svaren i skolan på vad som menas med en demokrati kunde vara mer eller mindre väl definierade, som uppfattningen att i en demokrati har vi maktdelning :

1. Den verkställande makten: Detta innefattar regeringen och dess myndigheter. De ansvarar för att genomföra och verkställa lagarna som stiftats av lagstiftande makt.
2. Den lagstiftande makten: Detta innefattar parlamentet eller riksdagen. De ansvarar för att stifta lagar och besluta om statens budget.
3. Den dömande makten: Detta innefattar domstolarna. De ansvarar för att tolka lagarna och döma i rättstvister och brottsmål.

Sedan tillkommer sådant som tredje statsmakten , det vill säga massmedia (siffran tre beror på hur man räknar; se länken).

I skolan fick vi inte lära oss, att mat för dagen, tak över huvudet, rimlig sjuk- och åldringsvård samt skolutbildning skulle ingå i vad en demokrati erbjuder. (FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna) Sedan finns det andra varianter på hur en parlamentarisk demokrati kan styras. Sverige har mycket mindre av ministerstyre jämfört med vad Sveriges skandinaviska grannar, Norge och Danmark, har. Det kunde vi märka under den så kallade Covid-pandemin, 2020 – 2023, då den svenska folkhälsomyndighetens accepterade rekommendationer gjorde, att Sveriges folk inte drabbades lika hårt av felaktiga och till och med olagliga beslut av regeringsledare som ville verka vara ’kraftfulla’. Framför allt kunde vi se att svenska barn inte blev lika illa behandlade som de blev i merparten av länderna i Europa. Skillnaderna är inte kvalitativa det ser vi nu när alla de tre skandinaviska länderna sluter upp bakom NATO:s stöd till den allt annat än ’demokratiska’ regeringen i Kiev.

För många av oss västerlänningar, och definitivt för politikerkasten i USA, har Kina sedan ett par årtionden utpekats som det största hotet mot « den västerländska friheten, den västerländska demokratin .» Idag, med D. Trump som president i USA, är det väldigt tydligt att de styrande i USA, ja faktiskt även hela ’deep state’, är inställd på konflikt med Kina. Ute i den stora världen, där den stora majoriteten av jordens befolkning lever, den värld som numer ofta kallas för det Globala Syd, där ute är intresset för Kina stort och det ökar. Men där är intresset klart av ett positivt slag. Där ute undrar man « Vad är det som gör Kina så framgångsrikt? » « Varför verkar Kina inte ha samma imperialistiska politik som västerlänningar bruka ha, när de handlar med oss? » « Hur styrs Kina egentligen? » Man undrar naturligtvis också, om Kina har någon strategi inför Trumpregeringens hot. Den sista frågan besvaras på ett utmärkt sätt i denna video Kishore Mahbubani REVEALS China’s Strategy to Counter USA .

Frågorna om styrelseskicket i Kina måste alltså utredas bättre, särskilt som överheten även i Europa kallar Kina för en diktatur och att landet är ett hot. Hur har till exempel nättidningen steigan.no . belyst frågan? Om man söker på ordet Kina får man över 4 000 träffar. Söker man på Kina/BRICS får man över 400 träffar. Söker man på Kina/GCI får man 12 träffar och söker man på Kina/demokrati får man över tusen träffar. Inläggen i den senare sökningen innehåller en del negativa kommentarer, och även i andra inlägg märker man, att frågan om demokrati i Kina är dåligt belyst hos oss i den avlägsna världsdelen Europa, i de små vasallstaterna i Skandinavien.

En som på ett bra sätt förklarar åtminstone delar av hur Kina styrs är professor Jenny Clegg . I en artikel China’s democracy: how the National People’s Congress works förklarar hon en speciell institution som finns i Kina och som är mycket viktig att förstå, om man vill veta om Kina ’trots allt’ är en demokrati. Wikipedias förklaring av vad den nasjonale folkekongressen är, innebär att den närmast är en institution som kan liknas vid parlament i Europa, eller som vi kallar det i Skandinavien, riksdag, storting och folketing. Här följer nu en översättning av Jenny Cleggs artikel, som får avsluta första delen av min artikelserie.

Kinas demokrati: hvordan den nasjonale folkekongressen fungerer

Västerländska medier avfärdar den nationella folkkongressen samtidigt som man ignorerar dess omfattande konsultationsprocesser, massiva mekanismer för allmänhetens deltagande och en nivåindelad struktur som omfattar miljontals deputerade, förklarar Jenny Clegg :

Kinas nationella folkkongress (NPC) med nästan 3000 medlemmar har just samlats för sitt årliga möte i Peking. Västerländska mainstream-medier avfärdar ständigt Kinas viktigaste lagstiftande församling som ett «gummistämpelparlament» – och upprepar tanklöst frasen för att bedöva läsarnas sinnen för alla andra tankar än att Kina måste vara en diktatur.

Att det finns andra former av demokrati – idén om demokratisk centralism, deliberativ demokrati , har funnits i över 100 år – kan inte de traditionella medierna förstå.

Det är sant att Nationella Folkkongressen bara sammanträder två veckor om året och aldrig verkar förkasta någon lagstiftning som läggs fram för den. Anledningen till att lagar antas enhälligt är dock att de genomgår en lång och mödosam process av överläggningar, samråd och revideringar för att säkerställa, att oenigheter och skillnader tas upp och att konsensus slutligen uppnås.

Folkkongressens struktur, som lånades från Sovjetunionen 1954 vid sidan av systemen för offentligt ägande och femårsplaner, fungerar genom nivåer som sträcker sig från kåkstäder upp genom län och provinser till den nationella nivån. Det omfattar nästan 3 miljoner deputerade, 95 procent på kommun- och länsnivå; Icke-kommunistiska partimedlemmar utgör minst en tredjedel av dessa. Byarna är självstyrande – val i dem, som infördes 1998, hålls vart 3–5 år.

Det kinesiske folks politisk rådgivende konferanse – den andra delen av de «två sessionerna» – bildar parallella nivåer som fungerar som rådgivare och konsulterande. Den inkluderar de åtta demokratiska partierna som ursprungligen deltog i den kinesiska revolutionen och som idag fortsätter att representera intellektuella och yrkesverksamma.

Nomineringar till kongressledamöter uppmuntras från arbetsplatser, landsbygds- och stadssamhällen, fackföreningar, kvinnoorganisationer och andra massorganisationer. Arbetare i främsta ledet, jordbrukare och nationella minoriteter är representerade ända upp på nationell nivå inom ramen för ett kvotsystem. Partiet och högre delstatsnivåer övervakar valen och godkänner kandidater både för att säkerställa inkludering mellan olika sociala grupper och för att gå i god för kandidaternas kompetens.

Systemet bygger dock inte bara på val – det handlar också om samråd, beslutsfattande, förvaltning och tillsyn. I linje med det marxistiska perspektivet, och i motsats till den liberala myten om maktdelning, har den verkställande, lagstiftande och dömande makten ett nära samarbete, där partiet formulerar åsikter som ska omprövas och underbyggas genom folkkongresserna, och sedan omvandlas till lagstiftning som utgör grunden för styrsystemet.

De deputerade förväntas fungera som «en bro mellan partiet, staten och folket» och tillbringa huvuddelen av ferierna med att bedriva forskning, utföra inspektioner och omfattande konsultationer, och sedan formulera förslag som ska bli föremål för rigorös debatt och revision.

Efter att ha upphört att fungera under kulturrevolutionen har Nationella folkkongressen antagit en enorm mängd lagar sedan 1978 – med internationella mått mätt är lagarna i allmänhet progressiva. För att se till att lagarna genomförs, förväntas kongressens ledamöter också hålla kontakt med domstolar och tillsynsinstitutioner.

För att lagarna ska vara genomförbara, och för att de ska vara i samklang med och förstås av den breda allmänheten, äger samråd rum med fackföreningar, kvinnoorganisationer och andra massorganisationer – liksom med experter och de demokratiska partierna. Lagar som särskilt rör den bredare allmänhetens omedelbara intressen – såsom kvinnors och arbetares rättigheter – läggs fram i form av utkast för offentlig debatt och kommentarer: utkastet till den 14:e femårsplanen (2021 – 2025) fick en miljon förslag från allmänheten inom två veckor.

Under 2016 valdes ett antal stadsdistrikt ut för att fungera som grundläggande lagstiftande kontaktpunkter för Nationella folkkongressens ständiga kommitté, för att öka deltagandet i det politiska beslutsfattandet. Dessa gräsrotsenheter använder sig av forum på gatunivå och på «innergårdar» , med offentliga utfrågningar som hålls i distrikt, på industrier, små och medelstora företag samt regeringskontor, för att samla in åsikter och samla in förslag till lagstiftning och förbättringar av lagförslag.

Hongqiao Streets lagstiftande gräsrotsenhet i Shanghai, till exempel, höll mer än 50 forum för lagstiftningsförslag under 2020, det första året som den existerade – mer än 1 000 personer deltog i uppmaningen att lämna kommentarer och slutligen lämnades 366 lagändringar och rekommendationer in, varav 66 antogs av Shanghais kommunala folkkongress. Lagen om skydd av kvinnors rättigheter och intressen (det reviderade utkastet) väckte stort intresse hos allmänheten och fick flest kommentarer och förslag, med stöd av en viss grad av lobbyverksamhet från icke-statliga organisationer.

Den populära 12345 Citizen Service Hotline , som inrättats i kinesiska städer, fungerar inte bara som en mekanism för medborgare att söka råd, utan också för att uttrycka klagomål och kritisera de lokala myndigheternas arbete, vilket hjälper till att lyfta fram områden där både regler och kadrernas prestationer behöver förbättras.

Under 2018 inrättade Nationella folkkongressen också en nationell tillsynskommission för att stärka Xi Jinpings antikorruptionssystem. Och 2021, i ett stort steg framåt, antogs en ny lag som ger medborgarna rätt att kritisera och komma med förslag och klagomål om statliga organ och tjänstemän, inklusive rätten att stämma regeringstjänstemän. [I Sverige avskaffades tjänstemannaansvaret den 1 januari 1976. Det innebar att tjänstemän i Sverige inte längre kan dömas för att ha underlåtit att följa lagen i sin myndighetsutövning.]

Nationella folkkongressen beslutar officiellt om den ekonomiska politiken och har i år förbundit sig till samma mål som 2024: 5 procents BNP-tillväxt, skapande av 12 miljoner arbetstillfällen, inkomster för att hålla jämna steg med tillväxten, samt en militärutgift på 7,2 procent, det vill säga över tillväxttakten men fortfarande under Natos snart brutna mål på 2 procent av BNP. Stödet kommer att gå till teknikinvesteringar, grön utveckling, ökad konsumtion, privata och små företag och en börssanering.

«För brett och vagt» , säger västerländska kommentatorer, men det faktum att Kina håller fast vid förra årets mål, att stabilisera sysselsättning, handel och valuta, säger en hel del om regeringens förtroende trots Trumps turbulens.

Kinas deliberativa demokrati har fortfarande en lång väg att gå – för det första är könsrepresentationen dålig och hålls delvis tillbaka av skillnader i pensionsålder mellan män och kvinnor. Att stärka gräsrotsdeltagandet, representationen, ansvarsutkrävandet och genomförandet av lagen – allt behövs för att främja en människocentrerad strategi. Moderniseringen av den socialistiska demokratin i Kina är verkligen fortfarande ett pågående arbete.

---

Dette er første del i en serie på fire.

Artiklene har emneknaggen @Demokrati-diktatur

Dette er samtidig en debattartikkel i en langsom og langvarig Kina-debatt på steigan.no.