I første kvartal 2026 forsøkte investorer å trekke ut rundt 13 milliarder dollar fra ulike private credit-fond. Mange av de største aktørene (som BlackRock, Apollo, Ares, Blue Owl, Blackstone, Morgan Stanley og andre) satte tak på hvor mye som kunne tas ut per kvartal. Resultatet: Investorer fikk bare ut mindre enn halvparten av det de ba om, og flere milliarder dollar (bl.a. over 4,6 milliarder ifølge noen rapporter) ble «fanget» eller utsatt.

Dette kalles «bank run» i sakte film. Det likner på situasjonen når innskyterne stormer banken for å ta ut pengene sine. Forskjellen er at disse fondene ikke er like likvide som bankene og at stormløpet foregår digitalt.

Dette kredittmarkedet er stort, ca. 2100 milliarder dollar, eller ett oljefond.

Det som har skjedd, er følgende:

I første kvartal 2026 ba investorer om å trekke ut rundt 13 milliarder dollar fra en rekke private credit-fond (noen kilder sier nesten 14 milliarder). Dette gjelder fond fra store aktører som Blackstone (BCRED), Blue Owl, Apollo, Ares, BlackRock (HPS/HLEND), Morgan Stanley og andre. Mange fond har gating – altså begrensninger på uttak, ofte på 5% per kvartal av fondets verdi. Resultatet er at en betydelig del (rundt 4,6–5 milliarder dollar ifølge estimater) blir «fanget» eller utsatt. Noen fond møter bare deler av forespørslene (f.eks. Apollo ga ut under halvparten av det som ble bedt om), mens andre som Blackstone i enkelte tilfeller brukte egen kapital for å dekke mer. Blue Owl har gått lenger og midlertidig stoppet vanlige kvartalsvise uttak i noen fond, og i stedet solgt lån for å frigjøre penger.

Hvorfor skjer dette nå?

Private credit-markedet har vokst enormt – til rundt 1,8–2 billioner dollar – og har tatt over mye av den direkte utlånsvirksomheten som banker gjorde før. Det finansierer ofte middels store bedrifter, inkludert tech/software-selskaper.

Økte mislighold: Mislighold-raten i privat kreditt steg til rekordhøye nivåer i 2025 (opptil 9,2% ifølge Fitch i deres overvåkede portefølje), og ligger fortsatt høyt inn i 2026 (rundt 5,8% i noen målinger).

Noen lån har blitt nedskrevet kraftig (i ekstreme tilfeller fra 100 til 0). Investorer mistenker at mange verdsettelser fortsatt er for optimistiske.

Etter år med høy profitt vil nå mange investorer nå ut, delvis drevet av frykt og delvis av behov for likviditet. Dette inkluderer velstående privatpersoner, pensjonsfond og forsikringsselskaper indirekte.

Aksjene til store private credit-aktører (Blackstone, Apollo, Ares, Blue Owl osv.) har falt betydelig fra toppene, med tap på hundrevis av milliarder i markedsverdi samlet.

Dette er ikke ei ny finanskrise ennå, men det kan være kanarifuglen i kullgruva.

Kaskadekrisene fra Irankrigen kan velte korthuset

Den «slow-motion bank run»-en vi peker på ovenfor hos Blackstone, Blue Owl, Apollo osv.) får nå en kraftig ekstra dytt – den kan gå fra «slow» til «medium-fast» eller i verste fall bli mer systemisk.

Oljeprissjokket fungerer som en «skatt på vekst». Det driver opp energikostnader for bedrifter – spesielt de middels store selskapene som private credit-fondene låner ut til (transport, produksjon, logistikk, men også indirekte tech/software via høyere driftskostnader). Mange av disse har allerede høye renter og AI-relaterte utfordringer. Resultat: Mer mislighold og nedskriving av lån.

Når aksjer faller, oljeprisene stiger og det er geopolitisk kaos, vil investorer raskere trekke seg ut av illikvide ting som private credit. De vil ha likviditet for å dekke tap andre steder eller bare sitte i tryggere havn.

Analytikere fra S&P, Reuters og andre peker allerede på at Midtøsten-krigen legger «enda en bekymring» på toppen av kredittklemma.

Foreløpig regner disse analytikerne med ei ganske kortvarig krise i Hormuzstredet, men det kommer av at de tror på det Trump sier. Nøktern analyse tilsier at det gamle regimet i Hormuzstredet ikke kommer tilbake og at Iran og Oman vil styre transporten gjennom stredet slik de ønsker.

Hvis både Hormuz og Bab el-Mandeb forblir stengt, eller styrt av Iran, Oman og Jemen, vil oljeprisen komme opp i 140–200 dollar per fat (eller høyere i verste fall), ifølge analyser fra Bloomberg Economics, JP Morgan og Macquarie.

Ikke mange industrier vil klare 200 dollar per fat

Vi har spurt KI-systemet Grok om hvem som blir mest rammet, og fikk følgende svar:

Hvilke industrier sliter mest ved høye oljepriser?Et oljeprissjokk på dette nivået fungerer som en bred «skatt» på energifølsomme sektorer. Her er de mest sårbare (basert på analyser fra Bloomberg, Reuters, World Economic Forum og andre):

• Luftfart: Drivstoff utgjør 25–40% av kostnadene. Ved 200 dollar olje blir billettpriser mye høyere, etterspørsel faller, og mange selskaper går i tap eller konkurs. Allerede nå ser vi redusert kapasitet.
• Shipping og logistikk: Høyere bunkers (drivstoff) + krigsforsikring + omdirigering av ruter (lenger vei rundt Afrika) slår hardt. Containerfrakt og varetransport blir dyrere, noe som treffer global handel.
• Kjemikalier og petrokjemikalier: Olje og gass er råvarer til plast, gjødsel, gummi, polyester osv. Produksjonskostnader skyter i været, og det sprer seg til forbrukervarer (klær, emballasje, sko). Asia (som produserer mye av dette) rammes hardest.
• Bilproduksjon og transport: Diesel og bensin påvirker både produksjon og sluttbruk. Bilindustrien (inkl. deler) ser allerede konkurser i noen tilfeller.
• Gjødsel og landbruk: Nitrogenbasert gjødsel lages av naturgass. Høyere priser → dyrere matproduksjon → inflasjon i matvarepriser, spesielt i importavhengige land.
• Stål, metaller og tungindustri: Energiintensiv produksjon blir ulønnsom; noen fabrikker kutter kapasitet eller legger på 30% ekstra kostnader.
• Dagligvare og forbruker: Indirekte via høyere transport- og varepriser. Ikke-essensielle varer taper terreng når folk prioriterer drivstoff og mat.

7. mars lanserte det lysskye britiske etterretningsfirmaet Siren Associates Monitor Lebanon. «Sanntidsplattformen for situasjonsforståelse» er «utviklet for å hjelpe enkeltpersoner og organisasjoner med å forstå og navigere i Libanons raskt utviklende sikkerhetsmiljø.»

Kit Klarenberg.

Verktøyet siler store mengder «åpen kildekode-informasjon» fra «nyhetsbyråer, verifiserte kontoer på sosiale medier, Telegram-kanaler, konfliktovervåkingsinitiativer og trafikkdatasystemer.» Fremstilt som en uunnværlig ressurs som hjelper journalister, «humanitære» arbeidere, lokale bedrifter og bekymrede borgere med å holde seg trygge mens Israels folkemordsinvasjon intensiveres, er virkeligheten langt mer uhyggelig.

Kjernen i Monitor Lebanon er et kontinuerlig oppdatert interaktivt hendelseskart som visualiserer «rapporterte sikkerhetshendelser og viktig driftsinformasjon». Dataene er svært detaljerte, inkludert informasjon om «berørte områder, veiforhold, sykehuslokasjoner og andre indikatorer som hjelper brukerne å forstå hvordan utviklingen kan påvirke bevegelse og tilgang». En pressemelding som kunngjør plattformens lansering hevder at Monitor Lebanon opprinnelig ble konstruert for å gi Siren Associates-ansatte «et klarere bilde» av lokale hendelser, før den ble rullet ut for allmenn bruk:

«Allerede har teammedlemmer som er fordrevet på grunn av de pågående fiendtlighetene brukt det til å sjekke om det er rapporterte angrep i nærheten av hjemmene sine og til å spore evakueringsordrer. Men mange flere mennesker navigerer i den samme usikkerheten, så vi ønsker å gjøre dette verktøyet tilgjengelig for alle som kan dra nytte av tydeligere informasjon i sanntid».

Man kan med rimelighet spørre seg hvordan Siren kunne produsere et så detaljert nasjonalt kartleggingsprosjekt for hendelsesdata umiddelbart etter at den sionistiske enheten gjenopplivet fiendtlighetene med Hizbollah og invaderte Sør-Libanon i jakten på direkte anneksjon. I nesten to tiår har firmaet – bemannet av britiske militær-, etterretnings- og politiveteraner – i stor grad operert utenfor offentligheten, om enn i åpent syn. Som denne journalisten avslørte i september 2021, høster Siren titalls millioner årlig fra den britiske staten for å «profesjonalisere» Libanons interne sikkerhetsstyrker.

Overvåk Libanons dashbord

Siren kan derfor skryte av en rekke tidligere høytstående ISF-agenter blant sine ansatte, og har nære forbindelser med ledende politikere, regjeringsdepartementer og andre deler av Beiruts sikkerhets-, militær- og etterretningsapparat. Firmaet driver også programmer for å identifisere og forberede fremtidige ISF-ledere. I mai 2019 grunnla Siren Libanons første kommando- og kontrollsenter på Londons penge. Installasjonen gir ISF «toppmoderne utstyr, informasjons- og kommunikasjonsteknologisystemer, [og] et analyse- og planleggingsrom» for å styrke Beiruts spionasjekapasiteter.

Slik penetrasjon gir per definisjon også britisk etterretning en åpen bakdør til – og innflytelse over – alle ISFs aktiviteter og etterforskninger. Data som Siren har samlet inn om libanesiske borgere i årene siden har økt kraftig, både i volum og variasjon. For eksempel bygde firmaet i det stille COVAX, en digital infrastruktur som ligger til grunn for den libanesiske regjeringens COVID-19-vaksineutrulling. Brukere kunne registrere seg, bestille timer og motta vaksinesertifikater. Over fire millioner mennesker brukte tjenesten, og logget ekstraordinære mengder personlig informasjon i prosessen.

«Sikkerhetskriser»

Dette la grunnlaget for Sirens omfattende digitale inntrengning i privatlivet til Libanons befolkning deretter. I 2021 ga Verdensbanken Beirut 246 millioner dollar for å lindre økonomiske vanskeligheter lokalt. Siren utnyttet sin COVAX-erfaring og infrastruktur til å etablere en ressurs, DAEM, «på rekordtid». Det tillot innbyggere å søke om sosialhjelp. Carole Alsharabati, Sirens mangeårige forskningssjef, har forklart at «ideen [var] å distribuere et system som var fullstendig digitalisert fra A til Å, akkurat som vi gjorde for vaksinen»:

«Registreringen, utvelgelsen, deretter betalingen, kontantoverføringen, verifiseringen, dashbordet, osv. Alt ble digitalisert. Og vi brukte det samme rammeverket, det samme økosystemet, de samme maskinene, den samme sikkerhetsbeskyttelsen, den samme datastyringstilnærmingen som vi brukte i vaksinen».

Alsharabati beskrev Libanon på den tiden som et «svært vanskelig miljø», der erfaringen med å bygge opp DAEM var «en vill reise». Landet manglet et unikt ID-system, digitale identifikasjonsmekanismer, etablerte regler for datastyring eller interne prosedyrer eller kapasiteter. Imidlertid «stod ingenting i veien for Sirens besluttsomhet om å takle disse og mange andre utfordringer». Tydeligvis var de britiske og libanesiske regjeringene fornøyde med resultatene. Det var bare begynnelsen på Sirens nye rolle i Beirut, med å bygge dypt inngripende databaser om borgere.

Det libanesiske nabolaget ble lagt i ruiner av den sionistiske enheten

Dette arbeidet har blitt gjentatt på flere forskjellige felt gjennom årene, og kulminerte med Monitor Lebanons nylige lansering. Mye av denne aktiviteten gikk helt under offentlighetens radar. Det var ikke før i desember 2024 at Sirens sentrale COVAX-rolle ble åpent omtalt på selskapets offisielle nettsted, for eksempel. Samme måned kunngjorde Siren at de hadde bygget en skreddersydd ressurs for ISF, som samlet «operasjonelle data for å informere beslutningstaking rundt oppdragsplanlegging, ressurser og ledelse».

Under prosjektets ledelse opprettet britisk etterretning et nettverk av seks separate kommando- og kontrollsentre over hele landet, digitalt koblet til 22 regionale operasjonsrom. En «digital plattform som muliggjør innsamling og analyse av kriminalitets- og operasjonsdata» ble også utviklet. Også i desember 2024 avslørte Siren hvordan de hadde introdusert «e-forvaltningsverktøy som forbinder mer enn 20 departementer, 1000 kommuner og 1500 mukhtarer [lokale myndigheter]». Det ble ikke nevnt en stor skandale som brøt ut rundt denne innsatsen da den ble rullet ut to år tidligere.

Al-Akhbar hevdet at plattformen produsert av Siren ikke var sikker, og tillot firmaet å samle inn data fra millioner av brukere. Ressursen, kalt IMPACT, hjalp innbyggere med å få tilgang til en rekke offentlige tjenester, inkludert å søke om velferdsutbetalinger. Den britiske ambassaden i Beirut, som finansierte plattformen med 3 millioner dollar, nektet for enhver forseelse, i likhet med Siren. Likevel uttrykte den lokale digitale rettighetsgruppen SMEX alvorlig bekymring over sikkerheten til privat informasjon lagret av IMPACT, som var svært sensitiv.

At Siren hamstrer en enorm mengde invaderende personopplysninger som et resultat av arbeidet sitt for og med ISF, understrekes av en studie fra april 2025, finansiert av Storbritannias internasjonale utviklingsavdeling. Den undersøkte «uregelmessig maritim migrasjon fra Libanon de siste tre årene», og satte fenomenet i sammenheng med Beiruts «pågående politiske, sosioøkonomiske og sikkerhetsmessige kriser». Sirens forskning forsøkte å fastslå «hvem som migrerer, hvorfor de velger å dra sjøveien, og hvilke risikoer de står overfor – spesielt på tvers av kjønnslinjer».

«Egne folk»

I september 2025 ble Sirens kontrakt med det britiske utenriksdepartementet for å fortsette «reformen» av ISF – kalt «Libanons interne sikkerhetshjelpsprogram» – fornyet. Det er bemerkelsesverdig at den enorme summen som ble tildelt selskapet for å fullføre dette arbeidet – £46 360 490 – er betydelig høyere enn tidligere år. Vi må lure på om en del av denne enorme summen finansierte oppbyggingen av Monitor Lebanon, i forkant av ytterligere forventet sionistisk enhetsaggresjon mot landet.

Foruroligende indikasjoner på at britisk etterretning former det vestasiatiske teatret i tjeneste for en total krig med Iran har florert siden 7. oktober 2023. I november samme år ble det avslørt at London søkte uhindret tilgang til Libanons bakke-, luft- og sjøterritorium for å utføre «nødoppdrag». Britiske styrker ville ha fått lov til å reise bevæpnet, i uniform, hvor de ville i landet, samtidig som de nyter immunitet mot straffeforfølgelse for å begå enhver forbrytelse.

Offentlig protest mot planen bidro sikkert til at Beirut avviste den. Likevel, selv om den formelle britiske militære okkupasjonen av Libanon aldri ble noe av, rettes et ublunkende blikk mot landet og dets folk, takket være Siren Associates. Den militære og sikkerhetsmessige nytten av dette panoptikonet fra den sionistiske enhetens perspektiv kunne ikke vært tydeligere. Slik innsikt kan brukes til å identifisere og lokalisere Hizbollah-medlemmer og deres støttespillere, og andre lokale borgere som anses som problematiske og målrettet for likvidering, ala Palantirs prediktive spionasjeplattformer.

Det er ingen tilfeldighet at mange av Sirens digitale myndighetsressurser overlapper med tjenester og støtte levert av Hizbollah. Britisk etterretning har i årevis utført hemmelige operasjoner for å nøytralisere motstandsgruppens samfunnsmessige innflytelse og skape parallelle strukturer til de den administrerer. For eksempel, under vilkårene for et hemmelig utenriksdepartementsfinansiert forsøk på radikalisering av ungdom, skapte London et alternativ til Beiruts Hizbollah-drevne ungdoms- og idrettsdepartement. Man håpet at «unge, talentfulle studenter og nyutdannede» dermed ville avvise gruppen og tjene som effektive britiske ressurser.

Lekket fil fra utenriksdepartementet

Det er lite tegn til at disse initiativene har båret frukter. En rapport fra Daily Telegraph fra 23. mars, som umiddelbart ble trukket tilbake, dokumenterte hvordan libanesiske kristne helhjertet omfavner Hizbollah, og er fast bestemt på å motstå vestlig-inspirerte forsøk fra Beiruts hær på å avvæpne motstandsfraksjonen. «Hvordan kan vi som kristne i dette området ikke være med Hizbollah?» spurte en lokal borger, som bodde i en landsby som støtter gruppen sterkt, trassig avisen:

«De beskytter kirkene våre. De hjalp oss med å bekjempe ISIS. Under covid-19 ga de oss gratis behandling på sykehusene sine. Da det ikke var strøm, ga de oss generatorer. De satte til og med opp et juletre til jul. Hvordan kan vi ikke være sammen med dem nå?»

Til tross for den praktiske umuligheten av å avvæpne Hizbollah, er det en fantasi som lenge har vært båret på av vestlige makter, og som har fått stadig større betydning siden det sionistiske folkemordet i Gaza startet. Et faktaark fra det britiske parlamentet i september 2025 uttrykte intens optimisme om at valget av den tidligere LAF-kommandanten Joseph Aoun det året ville bety slutten for Hizbollahs væpnede fløy, og dermed gruppen fullstendig. Samme måned foreslo USAs spesialutsending til Syria, Tom Barrack, åpent å utstyre LAF «slik at de kan bekjempe sitt eget folk».

Han erkjente at Israels vanvittige krigerske oppførsel mot palestinerne og naboene siden 7. oktober 2023 hadde styrket Hizbollahs offentlige støtte betydelig, samtidig som den ga gruppen «null» insentiv til å gi fra seg våpnene frivillig. Valget av Aoun har ikke klart å demontere Hizbollah, og den sionistiske enheten forsøker nå uten hell å fullføre jobben. Mens Israels katastrofale militære tap hoper seg opp daglig, blir uskyldige libanesiske sivile fortsatt drept i betydelig antall. Ansvaret for deres død kan føre direkte tilbake til London, takket være Siren Associates.

---

Kit Klarenberg:

Alle mine undersøkelser er gratis å lese, takket være lesernes enorme generøsitet. Uavhengig journalistikk krever likevel investering, så hvis du verdsetter denne eller andre artikler, bør du vurdere å dele dem, eller til og med bli en betalende abonnent. Din støtte mottas alltid med takknemlighet og vil aldri bli glemt. For å bestille en kaffe eller to til meg, vennligst klikk på denne lenken.

---

Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Kit Klarenberg.

I denne talen som ble holdt på et fredsmøte i Rinkeby i Sverige 22. mars 2026 gir Eva Myrdal en oversikt over Sveriges forhold til NATO og Sveriges sikkerhetspolitiske posisjon. Vi har gjengitt talen etter det svenske nettstedet Global Politics.se.

I panelen satt Fransisco Contreras, sociolog och Latinamerikakännare, arbetar med internationalisering av högskoleutbildning bland annat på Unesco.  Eva Myrdal, Nätverket Alliansfrihet och fred, ordförande för Folket i Bilds avdelning för Stockholm, Södermanland och Gotland.  Masoud Kamali, professor i sociologi och socialt arbete och  Mattias Forsgren, Dissidentklubben.

Eva Myrdal.

1. Mellan 2022 och 2024 fattade svenska regeringar och riksdagsledamöter beslut om att avskaffa Sveriges alliansfrihet i fred som syftade till att vi skulle kunna vara neutrala i händelse av krig.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Magdalena Andersson i spetsen var den som lämnade in Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Det var den borgerliga regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna som hälsades välkommen av USA i Nato.

I omvärlden betraktades detta som en avgörande triumf för USA och Nato. Som the Guardian skrev cementerades krigsalliansens kontroll över hela Norden genom detta beslut.

Det var den socialdemokratiska regeringen som under största möjliga tystnad påbörjade förhandlingar om ett separat militärt avtal med USA.

Det var den borgerliga regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna som satt i Washington för att skriva under ett
färdigförhandlat avtal, det så kallade DCA-avtalet ”Defence cooperation agreement”. Först därefter blev det möjligt för oss medborgare att ta del av innehållet.

Jag kommer att ge några konkreta exempel på vad den nya politiken
betyder för oss som lever i Sverige. Fler exempel kan vi diskutera efter fikapausen. Och det viktigaste: vi behöver diskutera vad vi kan göra.
2. En fråga som blivit mer akut efter Nato-medlemskapet är: var skall svenska soldater döda och dö och för vem?

Pål Jonsson

3. Försvarsministern satt i Singapore för två år sedan och lovade svensk bemanning på USA:s och Natos krigsfartyg i Indiska Oceanen och Sydkinesiska sjön. Sverige, som har Östersjön som närmsta vatten i öster behövde enligt Jonsson en ”Indopacifisk agenda”.

4. Försvarsministern visar vägen och tjänstepersonerna blir kaxiga.
I artikeln ”Krigsskådeplats NABO – svenska förmågor i en operativ diskussion” (21/4 2024) förklarar Kommendörerna Per Edling och Jon Wikingson att:”…Man kan nog förenklat påstå att väst möter samma motståndare hela vägen från Nordpolen till Ekvatorn…”

Med Natomedlemskapet har vårt land alltså fått fiender från Nordpolen till ekvatorn.

5. Natomedlemskapet och DCA-avtalet kunde bli ett faktum utan offentlig debatt. Det var officerare och Natovänliga politiker som fick sitta i TV-sofforna för att berätta att Natomedlemskap var nödvändigt. Inget av de åtta riksdagspartierna mobiliserade människor utanför riksdagen.

Vi som var motståndare till Nato-medlemskap fick organisera oss själva och hade bara gator och torg till förfogande och därför nådde vi inte så många med våra argument.

Det argument för medlemskap som fördes fram av Socialdemokraternas företrädare var att Natomedlemskapet skulle vara ett skydd för Sverige efter att Ryssland anfallit Ukraina i februari 2022. Det argumentet kan vi syna närmare, men jag menar att medlemskapet förberetts åtminstone sedan 1994.

6. Så låt oss på vad vi lämnat. Fram till 1994 hade det alliansfria Sverige vad som benämndes en krigsmakt som byggde på allmän värnplikt och var helt inriktad på ett försvar av landets territorium.

1964 beräknas den ha varit som starkast med möjlighet att mobilisera 800 000 man. Landet höll 1000 stridsflygplan och nästan 1500 stridsfordon. Det var ett försvar som kostade och hur stor del av landets BNP det var rimligt att lägga på territorialförsvaret diskuterades under åren. Men observera – inga svenska soldater deltog i anfallskrig under utländskt befäl. Sverige hade ett defensivt territorialförsvar och huvuddelen av de som kunde mobiliseras var vanligt värnpliktigt folk.

7. Sovjetunionen upplöstes officiellt 31 december 1991. Warszawa-pakten som grundades 1955 som ett svar på grundandet av Nato 1949 upplöstes redan 1 juli 1991.

Men Nato bestod.

Och vad gjorde Sveriges riksdag? Den 18 maj 1994 gick Sverige med i Nato-light – Partnerskap för fred – med möjlighet att delta i Natos alla krig och övningar, men utan rätt att delta i Natos beslut.

Jag menar att detta var det avgörande första steget bort från
territorialförsvaret och alliansfriheten. Och debatten uteblev. En del av den officiella fredsrörelsen tyckte det var fint med partnerskap.

Varför ställde vi inte frågan om varför de ville ersätta FN med Nato under USA:s ledning? I stället för att sluta upp bakom den enda kvarvarande supermakten hade världens alliansfria stater kunnat bygga upp Förenta nationernas praktik i enlighet med dess framsynta stadga.

Men valet blev ett annat i Sverige. Sverige sluter sedan dess upp kring USA:s krigspolitik som vi skall se.

8. Partnerskap för fred innebar en konkret förändring av Sveriges politik. Vi kan följa detta på till exempel Försvarsmaktens hemsida. 1993 till 1994 deltog svenska soldater i en FN-ledd fredsbevarande insats i inbördeskrigets Bosnien. Bakgrunden till Jugoslaviens upplösning och de inbördeskrig som följde tar jag inte upp här, men denna insats stod under FN:s befäl.

9. Efter att Sverige anslutit till Partnerskap för fred fick de svenska FN soldaterna byta den blå huvudbonaden mot Natos hjälmar, sprätta dekaler från uniformen och måla om stridsfordonen. Nu deltog Sverige i de NATO-ledda multinationella styrkorna i före detta Jugoslavien fram till år 2000.

10. Den 24 mars 1999 gick USA och NATO utan FN:s godkännande till anfall mot Jugoslavien i en bombkampanj som varade 78 dygn. Det var då Nato gav sig själv rätten att kriga utanför Natoländernas territorium.

Alliansens strategiska koncept (1999) säger ”Nato kommer att …genomföra krishanteringsoperationer som inte omfattas av artikel 5.”
Det var lika svårt att nå fram med ett fördömande av detta folkrättsbrott som det är idag vad gäller anfallskriget mot Iran. Propagandan var öronbedövande.

Men USA:s och Natos praktik avskräckte inte svenska regeringar och riksdagsledamöter.

11. År 2002 fick unga värnpliktiga soldater från I5 i Östersund göra sinslutövning i Polen under Natos fana.
Samma år gick Sverige i krig i Afghanistan och regeringen beslöt den mars 2002 (Fö/2002/657/MIL) att Försvarsmakten skulle placera två samverkansofficerare vid United States Central Command, US
CENTCOM i Tampa, Florida.

Karriärvägarna öppnades för svenska officerare. Men de som var fastanställda officerare för att de ville försvara Sverige, inte för att strida utomlands stod inför valet att skriva på för utlandstjänst eller att inte ha någon framtid inom Försvarsmakten. Sverige monterade ner värnplikten och införde vad makthavarna kallade ett insatsförsvar för krig utomlands.

12. Här visar jag exempel på fyra Natokrig som svenska soldater deltagit i.

a) Svenska soldater åkte till Afghanistan 2002 på förfrågan från Storbritannien efter att USA med sin villiga koalition bombat bort landets regering. Detta var en handling i strid med FN-stadgan. Från 2003 opererade svenska soldater under Nato’s rules of engagement och NATO rapporterade till FN:s säkerhetsråd men ockupationen styrdes inte därifrån.

Detaljerna i svenskarnas krigshandlingar är inte kända utan hemligstämplade, men vi vet att de deltog bl. a i nattliga raider i byar på landsbygden. Varför stod inte svensk fredsrörelse upp som en människa och sa ”Ta hem de svenska soldaterna”? Många skrev på när vi samlade namn för det kravet på gator och torg men majoriteten av de folkvalda i riksdagen röstade varje år för att fortsätta – fram till att USA tvingades lämna Afghanistan 2021 – då gjorde Sverige det också. Inget riksdagsparti drev frågan att Sverige skulle lämna USA:s och Natos krig i Afghanistan
offentligt under dessa nitton år.

Svenska JAS-plan kartlade Libyen från luften för att peka ut bombmål under NATO:s anfallskrig 2011 vilket var i strid mot FN-resolutionen. Svenska soldater arbetade med psykologisk krigföring – PSYOPS operationer – utgående från NATO-basen Sigonella på Sicilien.

Jonas Sjöstedt.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt twittrade applåder och lyckönskningar till Libyen efter lynchningen av Gaddafi och Vänsterpartiets Hans Linde som var ledamot i utrikesutskottet och ledamot i krigsdelegationen sedan 2010 var entusiastiskt för att Sverige skulle kriga mer i Libyen.

Håkan Juholt, den dåvarande partiledaren för Socialdemokraterna, sa offentligt att han tvivlade på förslaget om att Sverige skulle förlänga JAS-insatsen under hösten och han fick gå 2012.

Sverige anslöt till USA:s ”Operation Inherent Resolve in Iraq and Syria” 2015 ledd av US Central Command, Tampa, Florida, trots att USA utan något som helst godkännande från FN:s säkerhetsråd eller Syriens regering genom denna insats ockuperade det oljerika nordöstra Syrien.

Sverige stannade kvar trots att Iraks parlament uppmanade USA:s militär att lämna landet. Efter 2021 skickade vi bara några enstaka officerare och besluten om deltagande fattas inte längre i riksdagen.

Sverige anslöt den 11 juni 2020 till den gamla kolonialmakten och NATO-medlemmen Frankrikes militära insats i Mali och Niger benämnd Task Force Takuba. I Niger hade franska staten en urangruva att bevaka. Vår dåvarande försvarsminister Hultqvist mumlade att det var en internationell insats. Låter som en FN-insats eller hur? När befolkningen i Sahel och i Frankrike började protestera mot kriget ställdes en svensk officer i november 2021 som ledare för insatsen. När Frankrike tvingades lämna 2022 följde Sverige efter.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sveriges militära bidrag i dessa krig aldrig varit avgörande för utgången. De har inte heller bidragit till fred och ett gott liv för befolkningen.

Vad har det blivit av Afghanistan, Libyen, Irak, Syrien och Mali?

Vitboken över det som benämns Afghanistaninsatsen konstaterar att det främsta resultatet av 19 års krig i Afghanistan var att Sverige kunde bygga en bra relation med USA och NATO.

13. Sverige hade ett militärt försvar inriktat helt på Sveriges territorium fram till för cirka 30 år sedan. Vi gav ett aktivt bidrag till FN:s fredsbevarande insatser – de blå baskrarna.

Men med Natos Partnerskap för fred, avvecklingen av värnplikten och territorialförsvaret och införandet av insatsförsvaret förändrades politiken – och Sveriges Försvarsmakt förändrades med den. På
Försvarsmaktens hemsida skriver överbefälhavaren att Sveriges krig i Afghanistan under NATO:s Rules of engagement har ”…fostrat en hel generation svenska officerare…”.

Hur många svenskar som krigat för USA och Nato är inte lätt att få fram, men räknar man utifrån Försvarsmaktens hemsida rör det sig om fler än 10 000 under detta kvartssekel.

14 Det som är gemensamt för nuvarande Överbefälhavaren Michael Claesson, Arméchefen Jonny Lindfors och Flygvapenchefen Jonas Wikman är att de alla på sitt CV har tjänstgöring i USA:s krig i Afghanistan.

Sveriges marinchef fram till 2020, Jens Nykvist, har arbetat
i USA och under deras kommando var han stabschef under operationer i Indiska Oceanen. Överbefälhavaren och Arméchefen har också utbildats utomlands – ÖB i Tyskland och Arméchefen vid US Army War College.

Dessa anfallskrigsfostrade officerare har inte svenska utan engelska som kommandospråk. Sedan mer än tjugo år har de en karriärväg utomlands.

Vi har skäl att tvivla på att de har försvaret av Sveriges territorium som högsta prioritet. Just Jonny Lindfors för ofta fram att vi skall föra kriget utanför Sveriges gränser.

Men detta är tjänstepersoner – om de inte gör militärkupp så lyder de beslut av riksdag och regering. Det är politiker som trycker på knapparna i riksdagen och vi får de generaler politikerna accepterar.

15. Sveriges medlemskap i FN vilar på FN-stadgan
Sveriges medlemskap i Nato vilar på Natos strategiska koncept:
Så låt oss göra en jämförelse
16. FN-stadgans första kapitel artikel 2:4 förbjuder medlemsstater att hota med våld eller att bruka våld mot andra stater.
I kapitel sex artikel 33:1 finns ett påbud om att lösa konflikter genom förhandlingar som bygger på konkret kunskap om konfliktorsakerna.

I boken ”Lagen om krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen” finns en bra och lättillgänglig introduktion till FN-stadgan. Boken finns för gratis nedladdning på nätet hos BEVARA ALLIANSFRIHETEN (alliansfriheten.se)

På denna grund menar jag att kriget mot Ukraina hade kunnat förebyggas.

17. Sveriges försvarspolitik som formulerades som Alliansfrihet i fred för neutralitet i händelse av krig kombinerades med godkännande av FN:stadgan. Som alliansfri stat kunde våra företrädare tala med alla andra stater och de engagerades emellanåt som medlare.

Ann Linde Foto Kristian Pohl Regeringskansliet.

18. Magdalena Andersson och Ann Linde for till Madrid i juni 2022 för att deklarera anslutning till NATO:s strategiska koncept. Hur formuleras det?

“I en miljö av strategisk konkurrens kommer vi att öka vår globala medvetenhet och räckvidd för att avskräcka, försvara, bestrida och förneka över alla domäner och i alla riktningar, i linje med vår 360-gradersstrategi. Natos inställning till avskräckning och försvar är baserad på en lämplig blandning av nukleär, konventionell och missilförsvarskapacitet, kompletterad med rymd- och cyberkapacitet…”

Dokumentet pekar ut Ryssland och Kina som motståndarna. Här talar en part i en konflikt inte ett land som har FN-stadgan som utgångspunkt i internationellt arbete.
Det är hit våra makthavare tagit oss!

19. Linjen som statsminister Kristersson formulerat: Sverige skall helhjärtat gå ”all-in” i Nato. Våra makthavare talar engelska med oss numera. De har också deklarerat att Sverige aldrig viker från ”the international rules based order” som inte är FN-stadgan utan det US-amerikanska regelverk som godkänner alla anfallskrig som USA står bakom.

Nato har varit i krig utanför medlemsländernas territorium och i strid mot FN-resolutioner sedan 1999.

Praktiken visar att NATO inte är en försvarsallians utan en kärnvapenbestyckad allians för anfallskrig.

Vår statsledning beter sig som om vårt intresse är detsamma som USA:s och de europeiska stormakternas. Vårt land dras in i det krig dessa beslutar. Svenskt flyg planeras för patrullering och övervakning i Arktis där vi inte har eget territorium och styrs då av Nato från kommandot i Norfolk.

Sverige har idag två brigader, drygt 15 000 personer med militärt uppdrag, och skall enligt förslag ha ytterligare två brigader 2030.
Förslaget är att två brigader skall ställas till Natos förfogande i östra Finland, Baltikum eller Polen. Därutöver skall vi säkra förflyttning av NATO-styrkor från Atlanten till Östersjön över svenskt territorium.
Sverige saknar i praktiken eget territorialförsvar. Idag finns endast hemvärn och på sikt något som kallas territorialstyrkor och som inte existerar ännu.

Linjen är att Sverige försvaras bäst utomlands i ett krig som dirigeras av USA. Vår försvarsbudget satsar på ”Multi-Domain Operations”, där beslutsfattare inte längre ser till vad som är bäst för försvaret av Sveriges territorium utan till vad som är bäst för Nato i kriget mot USA:s och Natos gemensamma fiender – Ryssland och Kina.

20. Vad har Sverige gjort i Nato?
Sverige eskorterade amerikanskt kärnvapenkapabelt bombflyg över
Sveriges riksdagshus för att påminna om ettårsdagen av Sveriges
Natomedlemskap.

21. Sverige deltog i höstas för första gången i Natos kärnvapenövning. Under 1950-talet debatterades frågan om Sverige skulle skaffa egna taktiska kärnvapen eller köpa dem från USA. Sverige drev ett eget forskningsprogram för utveckling av kärnvapen. USA/Nato var intresserade av att använda svenskt territorium som mellanstation för sina kärnvapen och bombflyg och för överflygning för kärnvapenbombning av Sovjetunionen.
Det fanns då en internationell opinion mot kärnvapen. Ett internationellt initiativ 1950 var Stockholmsappellen som samlade underskrifter för ett ovillkorligt förbud mot kärnvapen och benämnde det ett vapen för terror och för massutrotning av människor. I till exempel Sverige samlades 330 000 namnunderskrifter, Finland 1 miljon, i Italien 17 miljoner, i Frankrike 14 miljoner, i Japan 6,4 miljoner, i USA 3 miljoner och i Västtyskland 2 miljoner.

Det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet tog redan 1956 ställning mot kärnvapen och anförde tre skäl för att säga nej utifrån politiska, militära och moraliska överväganden.
Den dåvarande svenska utrikesministern Östen Undén drev i slutet av 1950-talet frågan om ett provstoppsavtal för kärnvapen i FN. Från 1962 deltog Sverige som neutral stat i FN:s nedrustningsförhandlingar och skrev på provstoppsavtalet.

1966 förklarade statssekreteraren i försvarsdepartementet att det inte låg i Sveriges intresse att skaffa kärnvapen och 1968 skrev Sverige under FN:s icke-spridningsavtal.

Sverige drev ett aktivt arbete i FN mot kärnvapen. Välkända nedrustningsarbetare där var Alva Myrdal, Inga Thorsson och Majbritt Theorin.

Förutsättningarna förändrades definitivt när Sveriges regering lämnade in ansökan om Natomedlemskap 2022.
Nato står under USA:s s.k. kärnvapenparaply.
USA förbehåller sig rätten att slå till först med kärnvapen och också mot stater som inte har kärnvapen. USA är också det enda land som använt kärnvapen och den gången mot civila i Japan med 100 000-tals döda som följd.

Alva Myrdal

Med Natoansökan flyttade kärnvapenförespråkarna fram sina positioner och vi som är motståndare trängdes tillbaka, men som jag skall återkomma till är ingen stat en monolit.

Samma år som kärnvapenförespråkarna vann en seger genom Natoansökan invigdes The Alva Myrdal Centre for Nuclear Disarmament – vid institutionen för Freds och Konfliktforskning på Uppsala universitet.

Det kunskapsunderbyggda motståndet finns kvar i landet men är just nu inte i majoritet i Sveriges riksdag.

22. 600 utrustade soldater och officerare från P7-regementet i Skåne skickas halvårsvis till Lettland för att bevaka Natos gräns mot Ryssland. Men det kostar på.

Det fattas personal och utrustning på hemmaplan. P7 har därför beslutat att minska sitt bidrag till att utbilda värnpliktiga, från över 500 till 300 soldater per år – vilket bara täcker det framtida behovet för åtagandet i Lettland.

23. Från april till september i förra året bevakade svenska JAS vapenleveranserna till Ukraina genom patrullering av polskt luftrum.

Sverige har övergivit idén att inte exportera vapen till land i krig. Sedan februari 2022 har svenska skattebetalare bidragit med motsvarande cirka 108 miljarder kronor i stöd till Ukraina varav 90 miljarder i militärt stöd
som stridsvagnar, avancerade vapensystem och ammunition.
Försvarsmakten bygger upp en långsiktig försörjningslösning för kvalificerade materielsystem som donerats till Ukraina, som robotsystem 70, stridsfordon 90, stridsvagn 122 och Archer. Detta görs i samverkan mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk och vad regeringen kallar aktuell svensk industri. Jag återkommer till aktuell svensk industri.

24. Regeringen lägger förslag i riksdagen om var beslut om att delta i krig genom Nato skall fattas. Vi ser att ambitionen är minskad insyn och minskad beslutsrätt för oss som skall betala kalaset med liv och pengar. Regeringen vill runda riksdagen och själva fatta beslut och inget riksdagsparti opinionsbildar utanför huset.

25. Låt oss se på fyra dokument
En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade
verksamhet för avskräckning och försvar, Ds 2025:11
Departementspromemorian öppnar för att regeringen ges möjlighet att sätta in svenska soldater i kriser, gråzoner och krigslägen. ”Även allierades bi- och multilaterala operationer, militära övningar och andra aktiviteter bidrar till Natos samlade avskräckning och försvar.
Deltagande i den typen av operationer eller andra aktiviteter omfattas därför av bestämmelsen.” (s 77)
En säkrare utrikesförvaltning, SOU 2025:94:

Förslag till ny lag som ska ge regeringen rätt att utan riksdagens
medgivande sända en väpnad styrka utomlands för evakueringsinsatser.
Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, Ds 2025:21.
Regeringen föreslår att den ska ha rätt att fatta beslut om att låta utländska styrkor operera från svenskt territorium och där genomföra stridshandlingar mot tredje land utan att Sverige är angripet, och utan att behöva inhämta riksdagens medgivande. De utländska styrkorna kan komma från Nato, en Natostat eller en EU-stat.
Dessutom: Ändring av regeringsformen. Regeringens proposition
2024/25:155 Förslag att regeringen kan träda in och lagstifta utan att riksdagen delegerat den rätten till regeringen.

26. Frågan om värnpliktiga skall kunna beordras att kriga för Nato utanför Sveriges gränser är viktig. NEJ! svarade en omröstning under Värnpliktskongressen 2024. Men det är ont om fastanställd militär personal och frågan lyfts av regeringen gång på gång.

27. När Sveriges medlemskap i Nato bekräftades i mars 2024 svarade försvarsministern JA! på frågan om PLIKT, men det fanns inte något regelverk som klart stödde en sådan linje.
I Totalförsvaret 2025–2030 (prop. 2024/25:34 s. 91 f.) anger
regeringen följande:
”Krigsplacerade värnpliktiga kan alltså enligt gällande rätt sändas
utomlands, om tjänstgöringen behövs för försvaret av Sverige.
Värnpliktigas tjänstgöring förutsätter emellertid i dagsläget att beslut om beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring fattas.”
Regeringspartierna är inte eniga och oppositionen är inte enig. De vill inte att Sveriges 18-åringar skall börja diskutera frågan sinsemellan. Här finns utrymme för opinionsbildning!

28. Alla bör läsa DCA-avtalet! Journalisten Jan Guillou var en av de mycket få kritiker som fick publicera sig. Han kallade det ett kapitulationsavtal.

29
AVTAL OM FÖRSVARSSAMARBETE MELLAN KONUNGARIKET
SVERIGES REGERING OCH AMERIKAS FÖRENTA STATERS
REGERING. Det är inte långt, 37 sidor, 30 artiklar. Det ligger nåbart på regeringens hemsida.

Som jag och många andra läser detta avtal öppnar vi landet för att USA får tillgång till 17 militärbaser och allt land däremellan för lagring och transport av materiel och soldater. Vi avstår vår straffrättsliga jurisdiktion och vi tillåter USA att hålla egen militärpolis som följer styrkorna.

USA deklarerar aldrig vilken typ av vapen de transporterar, det svaret har Norge redan fått för flera år sedan.
Sveriges makthavare har tagit de US-amerikanska formuleringarna rakt av. De övriga Nordiska länderna har liknande avtal – men Sverige utmärker sig genom att inte uttala sig mot basering av ex vis kärnvapen på svenskt territorium. Dessa baser i Norden ger USA option på kontroll
av Natos nordöstra flank till lands, till sjöss och i luften.

Förutom att vi ger militär från främmande makt rätt att disponera svenskt territorium är termen ”försvarsavtal” helt missvisande.

Ingenstans nämns att USA skall försvara Sverige – det Sverige gör är att ge USA rätt att använda vårt territorium om de vill och på sätt som de önskar.
• USA och Kanada har meddelat att man inte kommer att delta i den så kallade FLF-styrkan som leds av Sverige och som ska baseras i Rovaniemi och Sodankylä, högt upp i norra Finland.
• USA hoppade också av deltagandet i den stora övningen Arctic Challenge Exercise 2025 där Sverige, Danmark, Norge och
Finland också skulle delta. Övningen var planerad att äga rum 26 maj till 14 juni men fick ställas in. Enligt Försvarsmakten meddelade USA endast att de har andra uppgifter.
• Där USA har tydliga egna nationella intressen som i Arktis kommer man säkerligen att ha egen militär närvaro. Amerikanskt bombflyg som ingår i Strategic Bomber Task Force har tidigare använt Kallax-basen utanför Luleå och flugit över Barentshav och närmat sig Kolahalvön med de ryska kärnvapenbaserna under eskort av svenska JAS-plan.

USA har alltså hoppat av från flera gemensamma militärövningar i norr och det står klart att USA inte vill binda sig att med egna marktrupper kriga för de nordiska länderna. För vår del blir vi inte säkrare av att USA utnyttjar Kallax utanför Luleå för sina strategiska bombplan. Det gör oss
snarare till förstahandsmål för Ryssland vid kris eller krig.

30. Såväl officerare som riksdagsledamöter får sitt dagliga bröd via oss. Och man kan inte kriga utan pengar. Så låt oss se på pengaflödet. Försvarsmakten kommer de närmaste åren att få historiskt stora budgettillskott för att nå det nya Natomålet på 5 procent: Försvarsminister Pål Jonson meddelar att de mottagit Natos
kapacitetsmål men att ”de är sekretessbelagda och att vi inte kan ge några detaljer.” ÖB hänvisar också till hemliga mål.

Det som sipprat fram talar för att Sverige utan motstånd funnit sig i rollen som uppmarschområde, logistikhub och stöd för transport av utländska trupper genom landet.
Oavsett Natos förmåge- och investeringsmål, som regeringen har
godtagit, så är det den svenska riksdagen som skall fatta beslut om
finansieringen av förmågemålen.

Men dessa är hemliga, framtagna och godkända utan riksdagens prövning eller medborgerlig granskning. Pengarna som man bestämt ska lånas upp – 300 lånemiljarder – har ”clearats” genom partiledaruppgörelser vid sidan av riksdagen mellan framför allt de
”statsbärande” partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna.

31. Finns det grupper i Sverige som tjänar ekonomiskt på Natomedlemskap och krigsretorik?
32. Agitationen för ett svenskt NATO-medlemskap intensifierades efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022. Det fanns många intressenter och det är bra för oss medborgare att känna till dem. En resa som inte uppmärksammades så mycket i Sverige var denna i april 2022 då Sveriges dåvarande finansminister Mats Damberg reste till Helsingfors med bland andra Investors Jacob Wallenberg för att träffa Finlands dåvarande president Sauli Niinistö och företrädare för Finlands näringsliv för att diskutera NATO-medlemskap. Investor är ju storägare i SAAB.

Att NATO-medlemskap kunde bli bra för exportaffärerna bekräftade
SAAB:s VD Micael Johansson redan innan medlemskapet var i hamn.

33. I augusti 2023 annonserade SAAB i Stockholms tunnelbana. Vi skall fås att tro att vapenproduktionen skall säkra försvaret av Sverige. Men vapenindustrin säljer där det ger vinst – ibland till svenska staten för att denna skall skänka vapnen till Ukraina, ibland till andra stater – som svenska JAS till Brasilien. Och aktiekursen stiger.

34. Skyddar Natomedlemskapet och möjliga USA-baser Sveriges territorium?

35. 
Nej! säger Försvarsmakten och Myndigheten för civilt försvar.
Enligt Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030
riskerar Sverige tvärtom att utsättas för angrepp på logistikflöden och transporter till och från allierade genom svenskt
territorium. Transiteringar genom Sverige av allierade förband som ska förstärka fronten i Finland och Baltikum kan angripas på vårt territorium och delar av Sverige kan komma att angripas och ockuperas för kortare eller längre tid.

Två pensionerade officerare skriver i Östersunds Posten den 23 oktober förra året om Östersund som ett understödsområde för allierades militära operationer och insatser österut.
”Trondheimsfjorden planeras kunna ta emot tre divisioner, upp till 100 000 soldater och omkring 20 000 fordon, som sedan rullar österut via järnväg och vägar, rakt in i vårt län. Östersund är den första naturliga uppsamlings- och omlastningspunkten.”

”I ett skarpt läge sker inte transporterna ostört. Luftangrepp, robotar, drönare, cyberattacker och sabotage mot broar, knutpunkter med mera kan fördröja och slå ut förband redan innan de nått fram.”

Realistiska beräkningar visar att … runt 25 fordon per dygn i flera
veckor kommer att kräva verkstadsinsats. Vad gäller soldater
beräknas att upp mot 20 operationer per dygn behöver genomföras.
Den samlade vårdkapaciteten måste därför planeras som ett
sammanhållet system.”

36. Fanns ett militärt hot mot Sverige från Ryssland 2022?
Nej svarade regering och Försvarsmakten på direkt fråga.

37. Finns ett militärt hot mot Natolandet Sverige från Ryssland 2026? Ja, om USA/Nato går i krig mot Ryssland och Sverige upplåter sitt territorium för transitering av Natotrupp, förhandslagring av krigsmateriel och som avfyrningsramp.
Ingen har kunnat visa att Rysslands makthavare annars har ett intresse av att anfalla och än mindre ockupera Sverige.

38. Krigshetsen pågår i Sveriges radio, i SVT och i de stora dagstidningarna hela tiden.

Här skissar Dagens Nyheter den 18 mars 2026 Sveriges roll i det
kommande kriget: ett logistiknav.

39. Men ingen stat är en monolit! Natoförespråkare har funnits i Sverige sedan 1949 – vi höll emot till 1994 då vi anslöts till Partnerskap för fred. Tjugo år efter Sveriges första insatser i Bosnien under Nato 1995 skall vi nu kriga för USA och Nato från Arktis till Ekvatorn. Från Östersjön till Stilla havet.
Men vi har också segrar bakom oss
• 1905 förhindrade svensk arbetarrörelse att Sverige gick i krig mot
Norge.
• 1941 stod svenska folket emot de mörkblå på högerkanten och de
officerare som ville ansluta Sverige till Nazitysklands och Finlands
krig mot Sovjetunionen. Observera att Danmark och Norge inte
”gick med i kriget” – de var två små länder som förklarat sig
neutrala men som ockuperades av Nazityskland.
• 1966 hade opinionen tvingat igenom en ändring av
kärnvapenpolitiken, då lade Sverige ner planerna på egna
kärnvapen och arbetade aktivt mot kärnvapen inom ramen för FN.
Någon basering av US-amerikanska kärnvapen här var det då inte tal om – förrän nu sextio år senare.

40. Kampen går vidare!
• Säg upp DCA-avtalet med USA! Inga USA-trupper i Sverige!
• Nato ut ur Sverige, Sverige ut ur Nato! Åter till FN-stadgan!
• Skriv under FN:s kärnvapenförbud! Inga kärnvapen i Sverige!

• Välfärd inte vapen!

Brasil og Sør-Afrika er begge BRICS-land, men det er sjelden at forholdet mellom dem er på dagsordenen. For å bøte litt på dette har vi hentet denne artikkelen fra The Diplomatic Society.

10. mars 2026

I en tid definert av skiftende geopolitiske tyngdepunkter, framstår forholdet mellom Sør-Afrika og Brasil som et av de mest historisk interessante og strategisk underutnyttede partnerskapene i det globale sør. Disse to nasjonene, som ligger på motsatte sider av Sør-Atlanteren, representerer ikke bare regionale makter, men også sivilisasjonsbroer som forbinder Afrika og Latin-Amerika. Cyril Ramaphosas nylige statsbesøk til Brasil og hans bilaterale samtaler med Luiz Inácio Lula da Silva i Brasília signaliserer en fornyet forpliktelse til å løfte dette partnerskapet til et djupere, omfattende strategisk forhold som er i stand til å omforme sør-sør-samarbeidet.

En historisk søratlantisk forpliktelse

Forholdet mellom Sør-Afrika og Brasil er forankret i århundrer med kulturell, økonomisk og menneskelig utveksling over Atlanterhavet. Lenge før formelle diplomatiske bånd ble etablert, forbandt sjøruter afrikanske og latinamerikanske samfunn gjennom migrasjon, handel og felles historier om kolonialisme og motstand. I dag står begge landene som pluralistiske demokratier som oppsto fra en vanskelig fortid, Brasil fra militærdiktatur og Sør-Afrika fra apartheid, og skapte en moralsk og politisk tilhørighet forankret i sosial rettferdighet, utvikling og likestilling.

Brasils solidaritet med kampen mot apartheid spilte en viktig symbolsk rolle i Sør-Afrikas frigjøring, et faktum som president Ramaphosa anerkjente under besøket. Idet Sør-Afrika markerer tretti år siden vedtakelsen av sin demokratiske grunnlov, gir øyeblikket en mulighet til å gjenoppleve disse historiske båndene og bygge et partnerskap som er i stand til å håndtere dagens globale utfordringer.

Geografien forsterker dette forholdet ytterligere. Sør-Atlanteren plasserer i praksis de to landene innenfor samme strategiske maritime nabolag. Avstanden mellom Brasils østkyst og det sørlige Afrika er betydelig kortere enn mange tradisjonelle handelsruter som forbinder regionene med Europa eller Nord-Amerika. Til tross for denne nærheten har Sør-Atlanteren historisk sett vært underutviklet som en korridor for handel og strategisk samarbeid. Å frigjøre dette området kan forvandle det til en viktig arterie for global sør-forbindelse.

Porter mellom kontinenter

Sør-Afrika og Brasil har unike posisjoner som inngangsporter i sine respektive regioner. Sør-Afrika fungerer som et inngangspunkt til afrikanske markeder gjennom den sørlige afrikanske regionen og det bredere rammeverket for afrikansk kontinental frihandelsområde, mens Brasil tilbyr tilgang til Latin-Amerika gjennom sin lederrolle i MERCOSUR.

Preferansehandelsavtalen mellom Den sørafrikanske tollunionen (SACU) og MERCOSUR gir allerede et institusjonelt grunnlag som djupere økonomisk integrasjon kan bygges på.

Hvis denne ordningen utvides strategisk, kan den utvikle seg til en kraftig økonomisk korridor i Sør-Atlanteren som forbinder markedene i Afrika og Latin-Amerika. En slik korridor ville ikke bare diversifisere globale forsyningskjeder, men også styrke handelen mellom to regioner hvis økonomiske komplementaritet fortsatt er i stor grad uutnyttet.

President Ramaphosas møter med brasilianske ledere og representanter for næringslivet under statsbesøket understreker viktigheten av å utvide gjensidig markedsadgang og stimulere nye kommersielle partnerskap. Den kommende sesjonen i den felles kommisjonen for Sør-Afrika og Brasil vil utforske mekanismer for å styrke handels- og økonomisk samarbeid ytterligere.

Strategiske sektorer for samarbeid

Flere sektorer presenterer allerede betydelige muligheter for å utvide samarbeidet mellom de to landene.

Jordbruk og agroforedling
Brasil er en av verdens ledende landbruksprodusenter, med globalt anerkjent ekspertise innen tropisk landbruk, matproduksjon og innovasjon innen landbruksnæringen. Sør-Afrika, med sin egen avanserte landbrukssektor og rolle som et regionalt matknutepunkt, kan dra nytte av teknologioverføring, felles forskningsinitiativer og utvidet verdiskapende landbrukseksport.

Luftfart og vitenskap
Brasils romfartskapasitet, særlig gjennom sin globalt anerkjente flyindustri, skaper muligheter for samarbeid innen avansert produksjon og forskning. Vitenskapelig samarbeid mellom universiteter og forskningsinstitutter kan akselerere innovasjon på områder som klimavitenskap, bioteknologi og digital teknologi.

Energi og gruvedrift
Begge land har enorme naturressurser og navigerer gjennom komplekse energiomstillinger. Samarbeid innen fornybar energiteknologi, biodrivstoff og bærekraftig gruvedrift kan hjelpe begge nasjonene med å oppfylle klimaforpliktelsene samtidig som det støtter industriell vekst.

Kreative og kulturelle næringer
En av de mest særegne dimensjonene ved forholdet mellom Sør-Afrika og Brasil ligger kanskje i deres kulturelle vitalitet. Felles påvirkninger forankret i afrikansk arv er synlige i musikk, mat, spiritualitet og kunst på tvers av begge samfunn. Utvidet utveksling innen film, litteratur, mote og kulturturisme kan styrke forbindelsene mellom folk og et unikt afro-latinsk kulturelt diplomati.

LES OGSÅ: Cidade Maravilhosa Experience

En felles stemme fra det globale sør

Utover bilateralt samarbeid er Sør-Afrika og Brasil viktige aktører innenfor flere multilaterale plattformer i det globale sør. Begge landene er aktive medlemmer av BRICS, IBSA Dialogue Forum, Group of 77 og FN. Gjennom disse institusjonene jobber de for en mer rettferdig global orden, reform av internasjonale finansinstitusjoner og større representasjon for utviklingsland i global styring.

På mange måter eksemplifiserer forholdet mellom Sør-Afrika og Brasil ånden i sør-sør-samarbeidet: Et partnerskap mellom utviklingsland som søker å forme globale systemer i stedet for bare å tilpasse seg dem.

Det nåværende geopolitiske miljøet gir et unikt mulighetsvindu. Global økonomisk fragmentering, omstrukturering av forsyningskjeder og søken etter diversifiserte handelspartnerskap skaper rom for nye allianser utenfor tradisjonelle nord-sør-strukturer. Et revitalisert sør-atlantisk partnerskap mellom Sør-Afrika og Brasil kan derfor tjene som en katalysator for et bredere afro-latinamerikansk samarbeid.

Sør-Atlanteren som en strategisk grense

Sør-Atlanteren er fortsatt et av de minst geopolitisk omstridte, men likevel strategisk viktige havområdene. Styrking av maritimt samarbeid gjennom maritimt samarbeid, havforskning og bærekraftig ressursforvaltning kan forvandle dette havet fra en perifer region til en felles sone for utvikling og sikkerhet.

For Sør-Afrika og Brasil åpner dette også muligheter for styrket forsvarssamarbeid, maritim logistikk og felles initiativer som tar for seg utfordringer som ulovlig fiske, piratvirksomhet og miljøvern.

Mot et omfattende strategisk partnerskap

Diskusjonene mellom president Ramaphosa og president Lula i Brasília signaliserer intensjonen om å løfte forholdet til et høyere strategisk nivå. Memorandaene som er signert innen landbruk og utdanning gjenspeiler praktiske skritt i denne retningen, mens et bredere samarbeid på tvers av sektorer som forsvar, vitenskap, turisme og sport demonstrerer partnerskapets flerdimensjonale natur.

Likevel ligger det virkelige potensialet i å formulere en langsiktig visjon, en visjon som ser Sør-Afrika og Brasil som ankere for en framvoksende afro-latinsk akse som er i stand til å knytte sammen to dynamiske regioner i det globale sør. En slik visjon ville forvandle Sør-Atlanteren fra et historisk skille til et felles rom for samarbeid, innovasjon og utvikling.

Et partnerskap for framtida

I en tid der global usikkerhet øker og tradisjonelle allianser blir revurdert, har Sør-Afrika og Brasil den politiske legitimiteten, økonomiske evnen og den kulturelle tilhørigheten til å være pionerer for en ny modell for sør-sør-partnerskap. Samarbeidet legemliggjør muligheten for en bredere afro-latinsk renessanse, en som er forankret i felles historie, gjensidig respekt og den kollektive ambisjonen om å bygge en mer balansert og inkluderende global orden.

Hvis partnerskapet mellom Sør-Afrika og Brasil pleies med strategisk framsyn, kan det bli et av de definerende forholdene på den sørlige halvkule, og forvandle Sør-Atlanteren til en mulighetskorridor som forbinder Afrika og Latin-Amerika i et nytt kapittel av det globale sør-samarbeidet.

---

Denne artikkelen ble publisert av The Diplomatic Society.

Den juridiske «låsen» som binder norsk skog til EUs kontrollregime, finner du i EØS-avtalens Protokoll 31, artikkel 3, punkt 2. Her er den korte forklaringen på hvordan denne teksten fungerer som en murtvinge.

Siri Hermo.

-Hjemmelen i Protokoll 31 i EØS avtalen:

I Artikkel 3 står det at Norge skal delta i EUs klimasamarbeid.

Vedtaket fra 2019 (beslutning nr. 269/2019) la spesifikt inn LULUCF-forordningen (2018/841) i denne protokollen.

Ved å skrive under på dette, aksepterte Norge at skogen ikke lenger styres etter norske behov, men etter EUs felles regneregler.

Referansebanen (Artikkel 8 i LULUCF):

Dette er selve «selvskadingen» i detalj.

Denne paragrafen pålegger Norge å fastsette en referansebane for skog (Forest Reference Level).

Vi må sammenligne dagens skogopptak med gjennomsnittet fra perioden 2000–2009.

Siden skogen vår var «yngre» og vokste fortere da, blir dagens naturlige opptak regnet som et juridisk underskudd i Brussel.

Vi får altså ikke godskrevet det faktiske opptaket, men blir straffet fordi skogen ikke vokser like eksplosivt som før.

«No-debit»-regelen (Artikkel 4):

Dette er paragrafen som hindrer oss i å bruke skogen som hjelp.

Den sier at bokførte utslipp fra landarealer ikke skal overstige bokførte opptak.

Hvis vi bygger en vei eller et sykehjem i skogmark, skaper vi et «debit» (gjeld).

Siden jussen i Protokoll 31 holder skogregnskapet i et eget lukket rom, kan vi ikke bare si at «det er greit, vi har nok skog andre steder».

Vi må betale for dette tapet, enten med penger eller med kutt i landbruket.

Gjennom Protokoll 31 og LULUCF-forordningens artikkel 4 og 8, har Norge frivillig gått inn i et system der vår største naturressurs er blitt en juridisk byrde.

Det er dette som gjør at presset på norsk industri og transport forblir ekstremt høyt, fordi vi har sagt fra oss retten til å bruke skogens faktiske renseeffekt i det store regnskapet.

Nøkkelpunkt:

-Protokoll 31, art. 3:

Kobler oss til EUs klimaregler.

-LULUCF, art. 8:

Innfører referansebanen som «stjeler» skogopptaket vårt.

-Artikkel 4:

Forbyr oss å bruke skogen til å nulle ut utslipp fra andre sektorer.

For bonden som eier skog, betyr overgangen fra nasjonal forvaltning til EØS-avtalens Protokoll 31 (LULUCF) at skogen går fra å være en privat ressurs til å bli et statlig «klimagissel».

Her er de konkrete konsekvensene for bonden fremover:

-Hogststopp og «Referansebanen» (LULUCF art.)

Siden Norge har godtatt en referansebane basert på skogens vekst i 2000–2009, regner EU det som et «klimautslipp» hvis bonden hogger mer enn gjennomsnittet i den perioden.

Selv om skogen er hogstmoden og bonden trenger pengene, kan staten bli tvunget til å legge restriksjoner på hogst eller fjerne subsidier for å unngå «klimagjeld» til EU.

Bonden mister i praksis råderetten over når han kan høste sin egen avling.

Forbud mot nydyrking og arealbruk (LULUCF art. 4):

Dette er den største smellen for mange bønder.

Hvis bonden vil rydde en teig med skog for å lage nytt beite eller dyrke korn, utløser dette et «arealtap» i EUs regnskap.

Bonden møter en mur hos Statsforvalteren.

Fordi Protokoll 35 gir EØS-reglene forrang, kan ikke kommunen lenger gi dispensasjon til nydyrking hvis det ødelegger «karbonsluket». Bonden blir nektet å utvide gården fordi det digitale regnearket i Brussel sier nei.

Digitale bygningspass og «Skog-ID» (2027):

Gjennom eIDAS 2.0 (Digital ID) og satellittovervåking (Copernicus-programmet) i Protokoll 31, blir bondens skog overvåket i sanntid fra 2027.

Hvert tre som felles, blir registrert digitalt.

Bonden må sannsynligvis levere en digital loggbok for skogen sin.

Hvis han hogger utenom planen, kan systemet automatisk ilegge ham «klimagebyrer» eller trekke ham i produksjonstilskudd via hans Digital ID.

Økonomisk verditap:

Fordi skogen er låst i disse «sperrede skottene» i Protokoll 31, får ikke bonden betalt for den faktiske rensingen skogen gjør.

Mens industrien må kjøpe dyre CO2-kvoter, får ikke skogeieren selge «karbonkreditter» fra sin egen skog for å veie opp for dette, fordi staten har «pantsett» dette opptaket til EU for å fylle de nasjonale målene.

Bonden sitter med kostnaden og restriksjonene, mens staten tar «æren» i Brussel.

For bonden betyr Protokoll 31 at han i 2027 ikke lenger er en fri grunneier, men en vaktmester for EUs karbonsluk.

Jussen i LULUCF-forordningen står mellom bonden og motorsaga, og den digitale overvåkingen sørger for at lojalitetsplikten til Brussel trumfer lokal matproduksjon og privat eiendomsrett.

Nøkkelpunkt for bonden:

-LULUCF art. 4:

Hindrer nydyrking og utvidelse av gården.

-Referansebanen:

Begrenser retten til å hogge egen skog.

-Satellittovervåking:

Fjerner privatlivet og den analoge skogdriften i 2027.

Siri Hermo

Hüseyin Dogru er den første EU-borgeren som blir sanksjonert av unionen og den første journalisten som lander på listen på grunn av sitt arbeid. Hva er Dogrus forbrytelse? Ikke spør: Han har ikke begått noen.

Av Patrick Lawrence.

31. mars 2026

Han følgende notat dukket opp i tråden av min «X» -konto kl. 07.47 lørdag morgen. Det ble postet av Hüseyin Dogru, en tysk journalist som bor, som han og hans familie kan, under EU-sanksjoner:

Hüseyin Dogru er ikke hysteriker eller en mann for selvdramatiseringer, hvis dette er hva du tenker. Han har vært på EUs (lange) sanksjonsliste siden 20. mai i fjor. Mens Dogru slutter seg til andre dedikert til sannheten i vår tid og forsvaret av deres egen integritet, er han den første EU-borgeren som blir sanksjonert og den første journalisten til å havne på listen på grunn av sitt arbeid.

Hva er Dogrus forbrytelse? Ikke spør: Han har ikke begått noen, har ikke blitt anklaget for noen, og har ikke fått lov til å svare i retten til de som anklager ham for å praktisere sitt yrke og utøve sine rettigheter til ytringsfrihet.

Jeg kommer til detaljene i de offisielle dokumentene i et øyeblikk. For nå, dette: Hüseyin Dogru, hvis familie er av tyrkisk opprinnelse, ble født i Berlin og er en tysk statsborger. Som journalist har han vært kritisk til Israel, tatt en klar stilling mot folkemordet i Gaza og skrevet til støtte for den palestinske saken. Mer senere.

Med beslagleggelsen av sin ektefelles bankkontoer sist fredag, står Dogru og hans familie nå overfor det som utgjør en sultblokade av den typen Trump-regimet (ikke for å endre emnet) pålegger Cuba og Israel pålegger Gaza.

Denne historien lyder som noe ut av Dostojevskij eller Kafka, må jeg si. Vi snakker om en familie på fem som går sultne i hovedstaden i Forbundsrepublikken Tyskland som straff for… hva? for å se med øynene åpne, for å tenke på det han ser, og så kommentere hva han ser?

Jeg vil gjerne foreslå ulike måter leserne kunne støtte Dogru-familien, men det er ingen. Hvis noen skulle donere så mye som et brød for å hjelpe til med å opprettholde dem, ville tyske myndigheter regne det som en straffbar handling som kan straffes med fengsel i opptil flere år.

Les også:

Whack-a-mole: Amerikanske akademiske kamper for å rense sine AI deepfakes

Jeg diskuterte dette spørsmålet om hjelp med en tysk venn i løpet av helgen. Den eneste måten å komme til hjelp av Hüseyin Dogru, bestemte vi, ville være å gi ham, personlig, en konvolutt av euro eller en pose med dagligvarer. Og dette ville vært å ta en risiko, selvfølgelig.

Det ovennevnte innlegget på sosiale medier ble adressert til noen navn lesere vil gjenkjenne: Yanis Varoufakis, Stella Assange, Alan MacLeod, Clare Daly, Mary Kostakidis, Chris Hedges og på en lang liste. Den beste dekningen av Dogru-saken jeg har sett har dukket opp i Berliner Zeitung.

Europeiske mediers taushet

Når det gjelder resten av europeiske medier, inkludert Tysklands, har det vært en besluttsom stillhet de siste 11 månedene. I en rekke innlegg på sosiale medier i løpet av helgen rapporterte Dogru at mange mennesker har skrevet – din spaltist er blant dem – å tilby ham og hans familie noen modus for støtte.

Her er to av hans svar: «Folk spør meg hva vi kan gjøre. Juridisk, jeg kan ikke kommentere, som det kan knytte meg til handlingen og sette min familie i fare. Alt jeg kan si er at å motstå urettferdighet gjennom sivil ulydighet er legitimt og moralsk rettferdiggjort.

Og så dette: «Også en oppfordring til journalister som vet om saken min og hadde tilgang til filene – du valgte å tie stille. Du er også ansvarlig for mine barns situasjon».

Den 15. mars publiserte Berliner Zeitung et intervju med Alexander Gorski, Dogrus advokat. Her er litt av det Gorski sa da han ble spurt om hvordan nesten et års sanksjoner har påvirket Dogrus liv:

– Virkningen på ham og hans familie er ødeleggende. Fra en dag til den neste ble regnskapene hans frosset. Han har ikke lov til å gjennomføre noen finansielle transaksjoner og må ha all bruk av sine eiendeler godkjent av Bundesbank. Foreløpig er bare € 506 per måned autorisert, som han må få endene til å møtes. Videre pålegger hans bank, Comdirect, gjentatte ganger ytterligere restriksjoner på bruken av disse € 506. Risikoen for å begå en kriminell handling ved å ha økonomisk kontakt med min klient er svært høy. Å lede et normalt familieliv under disse omstendighetene er nesten umulig. Denne situasjonen blir ofte beskrevet som «sivil død» – og det er akkurat det som gjelder her.

Ni dager etter at dette intervjuet dukket opp, avviste tingretten i Frankfurt am Main en nødanke Gorski hadde innlevert, og krevde at Dogrus bank skulle oppheve blokkeringen av midler han trenger for å oppfylle rutinemessige forpliktelser – gebyrer til tjenesteleverandører, forsikringsbetalinger og lignende. Retten avgjorde at Dogru ikke har noen «rett til en slik rettsordre».

Symbolet på euro i Frankfurt, 2023. (Sandro Halank, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)

Det var fire dager til, sist lørdag, Central Office of Sanctions Enforcement, en føderal myndighet i Berlin, beslagla regnskapene til Dogrus ektefelle.

Les også:

Karl Polanyis mislykkede revolusjon Den liberale verdensorden kollapser igjen

Dette er den samme behandlingen som ble gitt andre på EUs sanksjonsliste. «Sivil død» er nettopp begrepet.

Jacques Baud, den kjente sveitsiske kommentatoren, er fremtredende blant disse andre. Befolkningen i Europa ble sjokkert da han ble sanksjonert, i desember i fjor, en sak jeg skrev om i The Floutist under overskriften, «Free Speech and its Enemies».

Her er Bauds innlegg i EU Sanctions Tracker, listen over de E.U. har summarisk svartlistet:

Jacques Baud, en tidligere sveitsisk hæroberst og strategisk analytiker, er en vanlig gjest på pro-russiske TV- og radioprogrammer. Han fungerer som et talerør for pro-russisk propaganda og lager konspirasjonsteorier, for eksempel å anklage Ukraina for å organisere sin egen invasjon for å bli med i NATO.

Hüseyin Dogrus sak er tilsvarende absurd. I sum går EU kilometervis med sin tidligere tilknytning til en nå nedlagt digital kanal kalt Redfish, som delvis ble finansiert av et datterselskap av Novosti-RT-gruppen.

Her er et utdrag fra Dogrus oppføring i EU. Sanksjoner Tracker. Hans sak er nr. 20 i dokumentet som er knyttet sammen her. I den finner du en salat av faktiske unøyaktigheter sammen med det hinsides spinkle tilfellet det påstår å dokumentere mot ham:

«RED [Redfish] har brukt sine medieplattformer – ofte publisert under ‘redstreamet’ eller ‘thered.stream’ – systematisk for å spre falsk informasjon om politisk kontroversielle emner med den hensikt å skape etnisk, politisk og religiøs uenighet blant sin overveiende tyske målgruppe, blant annet ved å spre fortellingene til radikale islamske terroristgrupper som Hamas.

Gjennom AFA Medya [et medieselskap basert i Istanbul, den påståtte sponsoren av «RED», støtter Hüseyin Dogru dermed handlinger fra Russlands regjering som undergraver eller truer stabilitet og sikkerhet i Unionen og i en eller flere av dets medlemsstater, blant annet ved indirekte å støtte og legge til rette for voldelige demonstrasjoner og engasjere seg i koordinert informasjonsmanipulering.

Dette er en vanskelig hoppende ball å følge, som leserne kan merke. Dogru skrev kritisk om Israel og Gaza folkemord (blant andre temaer, inkludert tysk utenrikspolitikk) og dette var i tjeneste for å spre russisk desinformasjon i årsaken til å destabilisere EU-land.

Les også:

Ifølge kystiske politier som bruker pandemi for å knuse protester

Fikk den?

Da Berliner Zeitung spurte Alexander Gorki, Dogrus advokat, hvorfor EU utpekte Dogru, svarte han: «Vi vet ikke det. Det vi imidlertid observerer, er at den tyske regjeringen spesielt slår ned på folk som uttrykker dissenserende meninger om Russland-Ukraina-krigen eller spørsmålet om Palestina».

Bare i parentes, Dogru motsatte seg den russiske intervensjonen i Ukraina og sluttet i Redfish i protest umiddelbart etter at den begynte i februar 2022.

«Kommisjonen i Brussel forbød ham, en EU-borger, fra EU», bemerket Yanis Varoufakis i løpet av en opptreden på Chris Hedges-rapporten i forrige uke. De gjorde ham til en ikke-person, «en eiendel til Putin», bare fordi de kunne.

Det er de siste fire ordene som ryster meg mest. De gir gjenlyd gjennom de vestlige postdemokratiene.

– Eva-Maria Föllmer-Müller bidro med uvurderlig forskning og oversettelser.

---

Denne artikkelen ble publisert av Defend Democracy Press.

Patrick Lawrence, en korrespondent i utlandet i mange år, hovedsakelig for International Herald Tribune, er en spaltist, essayist, foreleser og forfatter, senest av Journalists and Their Shadows, tilgjengelig fra Clarity Press eller via Amazon. Andre bøker inkluderer Time No Longer: Americans After the American Century. Hans Twitter-konto, @thefloutist, har blitt gjenopprettet etter år med å bli permanent sensurert.

Amerikansk-israelske angrep har rettet seg mot viktig infrastruktur over hele Iran, inkludert broer, medisinske fasiliteter og energi- og petrokjemiske anlegg.

Av Nyhetsdesken i The Cradle.

Irans islamske revolusjonsgarde (IRGC) tok på seg ansvaret for flere angrep rettet mot USA-tilknyttede energi- og petrokjemiske anlegg i Gulfen, etter amerikansk-israelske angrep på viktig iransk infrastruktur. 

IRGC sa at de angrep amerikanske gassanlegg knyttet til ExxonMobil og Chevron i De forente arabiske emirater.

Den sa også at den lanserte «et missilangrep mot amerikanske petrokjemiske anlegg som produserer drivstoffmaterialer for det amerikanske væpnede styrker og militære produkter for den israelske enheten i Al-Ruwais, De forente arabiske emirater, noe som forårsaket en omfattende brann».

Den bekreftet også at Teheran sto bak droneangrep på USA-tilknyttede petrokjemiske anlegg i Sitra, Bahrain, inkludert Bapco-raffineriet, samt i Shuaiba i Sør-Kuwait. 

I tillegg hevdet IRGC «et alvorlig angrep på et raffineri som forsynte den israelske enheten i Haifa med drivstoff til de barnedrepende jagerflyene, noe som førte til ødeleggelsen av hoveddelene».

«[USA og Israel] må vite at det som skjedde i dag, som svar på aggresjonen mot ikke-militær infrastruktur i Iran, bare er den første fasen av responsen vi tidligere advarte mot», fortsatte det. 

«Vi kunngjorde fra starten av at enhver aggresjon mot ikke-militære mål ville bli møtt med en gjensidig respons mot fiendens interesser hvor som helst i regionen. Dersom angrepet på ikke-militære mål gjentas, vil den andre fasen av denne operasjonen bli utført på en mer destruktiv og omfattende måte, og skadene og tapene deres vil mangedobles på grunn av deres vedvarende tilnærming».

Tidlig 5. april ble det sett svarte røykskyer stige opp fra de målrettede anleggene i De forente arabiske emirater, Bahrain og Kuwait. 

Kuwaitiske myndigheter hevdet at Iran også angrep et avsaltingsanlegg. Teheran hadde nylig benektet et tidligere angrep på et kuwaitisk avsaltingsanlegg, og kalte det et nytt israelsk falskt flagg som har som mål å forårsake kaos og destabilisering. 

Tjenestemenn i De forente arabiske emirater sa at driften ved det petrokjemiske anlegget i Borouge ble innstilt etter utbruddet av flere branner forårsaket av de iranske angrepene.

Amerikanske og israelske luftangrep bombarderte nylig viktig infrastruktur i Iran, inkludert B1-broen og Pasteur-instituttet. I løpet av helgen var amerikansk-israelske angrep rettet mot Irans største petrokjemiske anlegg, Bandar Imam Petrochemical Complex. 

IRGCs kunngjøring søndag kom samtidig som USAs president Donald Trump truet med å angripe iranske kraftverk og broer i løpet av de kommende dagene.

«Tirsdag blir det kraftverksdag og brodag, alt i ett, i Iran. Det blir ikke noe lignende! Åpne det fordømte sundet, dere gale jævler, ellers lever dere i helvete – BARE SE. Lovprisning være Allah», sa presidenten. 

---

Soldatene og familiene deres flyktet fra basen etter et angrep i de tidlige dagene av den amerikansk-israelske krigen mot Iran.

1500 sjøfolk ble evakuert tilbake til USA fra marinebasen sin i Bahrain etter at den ble angrepet av iranske missiler og droner tidlig i krigen, rapporterte National Public Radio (NPR) 4. april.

Bahrain er hjemmet til den amerikanske marinens femte flåte , noe som gjør det til et sentralt knutepunkt for å projisere amerikansk marinemakt i Vest-Asia.

Den oljerike øya ligger imidlertid i Persiabukta, litt over 161 kilometer fra den iranske kysten, og godt innenfor rekkevidde for iranske droner og missiler.

Da USA og Israel startet sin uprovoserte krig mot Iran 28. februar, var rundt 8000 amerikanske militærpersonell stasjonert ved basen på øya, kjent som Naval Support Activity (NSA) Bahrain.

Video som sirkulerte på sosiale medier viste iranske droner og missiler som angrep NSA-basen flere ganger den første dagen av krigen. Satellittbilder fra selskapet Planet viser minst sju bygninger i og i nærheten av basen som ble angrepet i den første uken av krigen.

Angrepene tvang det amerikanske militæret til å evakuere 1500 sjøfolk og familiene deres tilbake til USA fra NSA-basen, erkjente en talsperson for marinen overfor NPR.

I tillegg til basen i Bahrain, har amerikanske soldater blitt evakuert fra andre amerikanske militærbaser i regionen, skrev NPR.

Siden den gang har sjøfolk ankommet den amerikanske marinebasen i Norfolk, Virginia, med lite mer enn klærne de fikk plass til i en ryggsekk. Evakuerte lot biler og møbler stå igjen da de hastet for å dra.

Grupper i lokalsamfunnet i Norfolk svarte med å samle inn basisforsyninger som hygieneprodukter og distribuere dem til de evakuerte troppene og familiene deres.

«Basen ba om donasjoner av toalettartikler og forskjellige ting til sjøfolkene som kom tilbake, fordi de kom tilbake med ingenting», sa Derrick Johnson, kommandør for American Legion Post 327 i Norfolk.

Som et tegn på trusselen mot amerikansk personell fra iranske missiler og droner, sendte Pentagon ut en oppfordring 27. mars til leverandører som kan sende ferdiglagde tilfluktsrom for å beskytte tropper på baser i Vest-Asia.

Departementet ser etter private entreprenører som kan levere «prefabrikkerte, transportable, herdede lysystemer designet for å beskytte personell mot eksplosjons- og fragmenteringstrusler», ifølge en ny føderal kontraktsmelding publisert mandag.

Pentagon bekreftet at minst 13 amerikanske militærpersonell er drept og 365 såret i krigen i Iran per 3. april. Av de sårede var 247 amerikanske hærsoldater, 63 sjøfolk fra marinen, 19 marinesoldater og 36 flyvere fra luftforsvaret.

En undersøkelse utført av The Intercept publisert 1. april viste at nesten 750 amerikanske soldater har blitt såret eller drept i Vest-Asia siden oktober 2023, da Israels folkemord på palestinere i Gaza startet.

Pentagon «vil imidlertid ikke erkjenne det», skrev The Intercept .

Den amerikanske sentralkommandoen (CENTCOM), som fører tilsyn med militære operasjoner i Vest-Asia, ser ut til å være involvert i det en amerikansk tjenestemann som snakket med det undersøkende nyhetsnettstedet kalte en «tildekking av tap».

CENTCOM har gitt «lave og utdaterte tall» og unnlatt å gi detaljer om militære dødsfall og skader.

Den har også nektet å oppgi en enkel oversikt over amerikanske baser som har blitt angrepet under krigen.

«Vi har ingenting til dere», sa en talsperson for CENTCOM til The Intercept, som fant ut at Iran har angrepet amerikanske baser i Bahrain, Irak, Jordan, Kuwait, Qatar, Saudi-Arabia, Syria og De forente arabiske emirater siden krigens begynnelse.  

---

Denne artikkelen ble publisert av The Cradle.

Som nevnt i en annen artikkel i dag har USA kjempeproblemer med sin neste generasjon av både fly og marinefartøyer. Zumwalt-klassen er det klassiske eksempelet på hvordan ambisiøse teknologiske sprang kan ende i kostnadsspiral, mislykkede våpensystemer og drastiske ombygginger.

Hva gikk galt med Zumwalt?

• Opprinnelig plan: 32 skip skulle bygges som en «stealth-destroyer» med avansert elektrisk fremdrift, tumblehome-skrog for lav radar-signatur, og to 155 mm Advanced Gun Systems (AGS) for langtrekkende landstøtte (billig alternativ til kryssermissiler).
• Realiteten: Bare 3 skip ble bygget. Totalkostnaden for programmet er rundt 22–24 milliarder dollar, med hvert skip på ca. 8–9,5 milliarder dollar (inkl. oppgraderinger) – langt over opprinnelige estimater på 1,4–1,6 milliarder per skip. forbes.com
• Hovedproblemet – ammunisjonen: De spesialdesignede Long Range Land Attack Projectiles (LRLAP) eksploderte i pris til over 800 000 dollar per skudd da produksjonen ble redusert (fra planlagt 20 000 til bare noen få hundre). Skipene ble stående uten brukbar hovedbevæpning – «sunk by their own ammo». De to 155 mm-kanonene er nå fjernet på USS Zumwalt og erstattet med missilceller.

Kina går motsatt vei

Mens Zumwalt representerer USAs «high-end»-problemer (kvalitet over kvantitet, men med store snubletråder), går Kina motsatt vei:

• Type 055 (Renhai): Ca. 10–12 i tjeneste (med flere under bygging), 10 000–13 000 tonn, 112 VLS-celler. Moderne design, integrerte avanserte missiler (inkl. anti-skip hypersoniske som YJ-21), god luftforsvar og multi-rolle-evne. Bygges i serie ved store verft med lavere kostnader per skip (estimert langt under Zumwalt).
• Produksjon: Kina produserer flere Type 055 og Type 052D per år enn USA klarer med Arleigh Burke. Ingen tilsvarende «ammo-krise» – de bruker etablerte eller raskt modne systemer.
• High-end vs. volum: Zumwalt er unik med ekstrem stealth og nå hypersonisk fokus, men bare 3 skip gir liten flåte-effekt. Type 055 er «high-end» nok til å utfordre, men produseres i antall som gir reell numerisk vekst. Kina tester også hypersoniske våpen fra disse skipene.

Verftskapasitet

Kinas totale skipsbyggingskapasitet (sivilt + militært) er estimert til 232 ganger større enn USAs ifølge US Navy-data (noen lekkede slides har nevnt opptil 600+ ganger i ekstreme scenarier). Kina har ca. 23 millioner tonn kapasitet, mot USAs under 100.000 tonn.

Kina har bygget sin flåte raskt: Den har nå verdens største marine i antall skip (rundt 370–400+), med mange nye fartøy. USA har fortsatt fordel i kvalitet, tonnage og avanserte plattformer (f.eks. hangarskip og atomubåter), men Kina produserer raskere og billigere. Kina kan reparere og bygge ut i krigstid på en måte USA sliter med.

USA har fire offentlige verft (hovedsakelig for vedlikehold) og noen private (som Huntington Ingalls og General Dynamics), men sliter med forsinkelser, kostnadsoverskridelser og mangel på arbeidskraft. Kina har dusinvis av store verft som kan brukes til både handelsskip og krigsskip.

Kina: Bygger 3–4+ destroyere per år i snitt de siste årene (Type 052D + Type 055). Produksjonen går jevnt og raskt ved verft som Jiangnan og Dalian. Andre batch av Type 055 (6 skip) er under bygging. Kina kan skalere opp ytterligere takket være dual-use-verft (sivilt + militært).

USA: Planlagt 2 Arleigh Burke per år via flerårskontrakter (Ingalls og Bath Iron Works). Faktisk levering ligger på ca. 1,6 per år de siste årene pga. forsinkelser, arbeidskraftmangel og vedlikeholdsproblemer. Flight III-varianten (med ny SPY-6-radar) har hatt betydelige forsinkelser (opptil 25 måneder).